Sida:SOU 1940 12.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
272

allmän sed – låt vara att beklagliga undantag förekomma – att man icke utan giltig anledning beger sig in på annan tillhörigt område, som har karaktären av tomt. Den som utan ägarens lov beträder annans tomt och ej härför har någon giltig ursäkt bör således, även om ingen risk för skada å tomten förelegat, ådömas straff enligt denna paragraf.

Beträffande åker och äng däremot synes ägarens berättigade intresse av skydd vara till fullo tillgodosett, om han skyddas mot fara för att skada kan uppkomma å marken eller vad som därå växer. Straff för att någon utan tillstånd gått över annans åker eller äng bör därför icke kunna ådömas, såvida den gående icke bort inse, att skada kunnat förorsakas av markens beträdande. – Även de, som icke äro benägna att godtaga denna tolkning, torde knappast vilja göra gällande att straff kan ådömas för sådant beträdande av åker och äng, som ej medför fara för skada, såvida icke uttryckligt förbud från ägaren föreligger. – I fråga om körslor ligger det annorlunda till. Där finns risk för skada även då ingenting gror eller växer.

Vad som menas med »plantering» är kanske något dunkelt. Avses därmed trädgård eller annan anläggning, som tillkommit icke bara i ekonomiskt produktivt syfte utan också eller enbart för att bereda ägaren trevnad, göra sig samma synpunkter gällande som beträffande tomt.

I fråga om andra ägor än de i paragrafen uppräknade råder såtillvida allmän enighet, att straff för deras beträdande utan tillstånd inträder endast om de kunna skadas genom beträdandet. Man får emellertid icke pressa uttrycket »kunna skadas» alltför hårt, så att under ägor som icke kunna skadas skulle falla endast sterila marker. Tvärtom torde man här böra fordra, att faran för skada är påtaglig. Ett skäl härtill är, bland annat, att enligt 16 § i 24 kap. den som olovligen beträtt sådana ägor, som avses i 11 §, därest han sätter sig till motvärn emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot dess folk, då någon av dem vill honom från gärningen hindra, ådrager sig strängt straff, nämligen lägst fängelse i en månad och högst straffarbete i två år. För att en sådan påföljd skall kunna ådömas måste uppenbarligen fordras, att gärningsmannen utan svårighet bort kunna inse, att han genom markens beträdande gjort sig skyldig till en lagöverträdelse. I detta sammanhang kan också hänvisas till 1862–63 års lagutskotts ovan refererade uttalande, som tyder på att utskottets avsikt varit att beträdande av skogsmark i allmänhet skulle vara straffritt. Givetvis får man göra undantag för skogsplanteringar, medan plantorna ännu äro små.

Det resultat beträffande innebörden av förevarande straffbud, till vilket man kommer med ledning av rättsskyddsbehovet såsom utslagsgivande faktor, torde i allt väsentligt överensstämma med de sedvanor, som iakttagas av de normalt hänsynsfulla befolkningselementen.

Sammanfattningsvis skulle man alltså kunna säga, att allmänheten icke äger utan ägarens lov beträda tomt, trädgård och park, att åker och äng (och plantering) får utan lov beträdas endast om förhållanden äro sådana att det uppenbarligen icke förefinnes någon fara för skada genom beträdandet, samt att beträffande andra ägoslag beträdande står envar fritt, såvida det icke är påtagligt att skada därigenom kan uppkomma.


En viss osäkerhet kan sägas råda angående vad som avses med de i paragrafen uppräknade ägoslagen.

Med tomt avses uppenbarligen icke endast tomt i fastighetsbildningslagens mening och tomtplats, som avsättes vid skiftesförrättningar. Tomt måste anses innefatta varje område närmast omkring en byggnad, vare sig det blivit föremål för kultiveringsåtgärder eller ej. Att den skall vara inhägnad fordras ej, ehuru hägnad kan ha betydelse för avgörandet av hur stort område, som skall anses vara tomt. Härom torde nog alla vara ense. Svårigheterna uppkomma, när det blir