I en not tillägger här Undén, att det sagda naturligen icke innebär, att jordägaren är skyldig finna sig i att t. ex. ett campingläger anordnas vid husknuten eller att hans enskilda badplats förvandlas till ett allmänt badområde.
Om Undéns uppfattning härutinnan säger professor Hjalmar Karlgren i Sv. J. T. 1937 (sid. 390):
»Det framhålles där (sid. 87 hos Undén) att en jordägare icke kan i kraft av sin äganderätt generellt utestänga andra från att beträda marken eller att nyttja vattnet å hans enskilda område för badning, båtfärder etc.; ett trotsande av förbudet – det är huvudregeln – medför varken ansvar enligt 24 kap. strafflagen eller någon av de för besittningskränkning stadgade påföljderna. Förf. anser tydligen, och väl med rätta, samma regel tillämplig å camping. (Man skulle visserligen kunna vara något tveksam på denna punkt med hänsyn till att camping dels lättare kan medföra skada å marken eller risk för skada, dels kan innebära ett mera varaktigt besittningstagande och utnyttjande av fastigheten.) Men sedan göres ett undantag: “Att jordägaren icke kan generellt stadga sådant förbud innebär naturligen icke att han är skyldig finna sig i att t. ex. ett campingläger anordnas vid husknuten eller att hans enskilda badplats förvandlas till ett allmänt badområde.” Vad menas med “enskild badplats”? Betyder detta, såsom sammanhanget synes utvisa och även torde vara mest försvarligt, en badplats som ligger i omedelbar närhet av jordägarens trädgård eller park eller eljest på sådan plats, att så att säga hans hemfridsintresse genom främmandes badning lätt kunde läderas? Eller skulle en jordägare vara befogad att på sina ägor utvälja och som sin “enskilda badplats” reservera vilket som helst område, kanske det enda för badning lämpliga på hela fastigheten? I det senare fallet får undantaget en ganska stor räckvidd. Även andra omständigheter måste man väl för övrigt taga hänsyn till. En fastighetsägare, som uppför ett ordentligt badhus eller gör andra mera avsevärda föranstaltningar för badning på sin strand, kan givetvis icke vara skyldig tillhandahålla badhuset eller strandområdet näst intill åt allmänheten. Men icke kan varje föranstaltning vara tillräcklig för att förskaffa vederbörande monopol på en badplats? Att stora missbruk förekomma i dessa avseenden, bottnande i en övertro hos mening man på äganderättens 'helgd', är säkert.»
⁎
I en del här ovan refererade yttranden talas om att markägare skulle kunna utverka vitesförbud mot beträdande av honom tillhörig mark eller mot körslor på enskild väg och därigenom bereda sig skydd utöver vad en tillämpning av gällande rättsregler erbjuder. Detta torde dock vara oriktigt.
Det har visserligen förekommit, att länsstyrelser utfärdat dylika förbud, vilkas syfte uteslutande varit att bereda ökat skydd för enskild rätt. Vanligast har det varit inom Stockholms och Malmöhus län. Länsstyrelserna torde därvid ha stött sig på 10 § i landshövdingeinstruktionen den 10 november 1855, som enligt instruktionen den 12 april 1918 fortfarande skulle äga tillämpning och i nu gällande landshövdingeinstruktion motsvaras av bestämmelsen i 6 § 1 mom. 1., varigenom länsstyrelse tillagts befogenhet att utfärda föreskrifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet samt att för sådant ändamål stadga erforderliga viten, där ansvar icke är i lag bestämt.
Det torde emellertid numera vara genom rättspraxis fastslaget, att K. B. icke kan med stöd av detta stadgande meddela vitesförbud till skydd för enskild rätt och att, för den händelse sådant förbud ändock utfärdats, det saknar laga verkan. enligt vad jag hos länsstyrelsen i Stockholms län inhämtat har icke heller denna länsstyrelse utfärdat dylika förbud under de senaste cirka femton åren.
