Kap. III. Sammanställning av uppgifter angående skadegörelse i skog och mark samt andra olägenheter, som orsakas av friluftsfolket.
A. Av fritidsutredningen företagen undersökning.
I cirkulärskrivelse den 12 april 1938, vari fritidsutredningen av länsjägmästare och biträdande länsjägmästare anhöll om komplettering av det då inkomna materialet till markinventeringen, begärdes tillika uppgifter angående »skador i skog och mark från friluftsfolkets sida». I cirkulärskrivelsen anfördes härom följande:
Beträffande skador från friluftsfolkets sida vore alla uppgifter av värde, vilka belysa skadornas geografiska omfattning, art och ekonomiska betydelse. Uppgifterna borde avse icke endast skador av ekonomiska betydelse (såsom nedtrampning av plantor av skogsträd och olägenheter ur jaktvårdssynpunkt) och icke endast skador genom orientering och annan organiserad idrott. Tvärtom borde uppgifterna avse även skador sådana som nedskräpning och förfulning av naturen, estetiskt störande trampskador i den naturliga växtmattan, risbrytnng å sälg och utarmning av den naturliga blomsterfloran genom rovplockning eller på annat sätt, allt i den mån skadorna äro att tillskriva den rekreationssökande allmänheten (d. v. s. icke yrkesmässiga skövlare).
Det vore i detta sammanhang av värde att erfara, dels i vad mån klagomål över allmänhetens framfart ha försports från markägare, dels vilka åtgärder med hänsyn till förhållandena inom länet (distriktet) skulle kunna tänkas vara lämpliga för att stävja eventuellt förekommande skadegörelse.
Här nedan lämnas en redogörelse för de med anledning av denna förfrågan inkomna svaren.
Stockholms län: Den omfattande skadegörelsen på växande skog, markflora etc. runt huvudstaden vore så allmänt känd, att den icke behövde påtalas. Av en utredning, som år 1936 verkställts av Stockholms läns skogsägareförening, framginge, att påtaglig skadegörelse enligt markägarnas egen utsago ägde rum ungefär inom en 5-milsräjong från Stor-Stockholms utkanter. Skadegörelsen torde emellertid till mycket stor del åstadkommas av sådana, som bedriva yrkesmässig handel med ris och annat grönt. Det syntes därför vara omöjligt att upptaga enbart frågan om friluftsfolkets skadegörelse till behandling. – De lavbeväxta hällmarksområdena, som funnes lite varstädes inom länet, borde i möjligaste mån hållas fria från massinvasion av besökande. Därest hällmarker funnes inom för friluftsändamål avsedda områden, borde massor av folk ej lockas dit utan att samtidigt genom vakthållning, anläggning av stigar etc. sörjdes för att större delen av de besökande undvika tramp å lavhällarna.
Uppsala län: Skadegörelserna vore med ett fåtal undantag ej av någon större omfattning. Mycket sällan förekomme skador, som kunde rubriceras såsom skövling. Plockande av blommor och brytande av kvistar förekomme.
