Inom länet bedriven ganska stark propaganda för naturskydd hade haft mycket välgörande inverkan. Inga skador av ekonomisk betydelse vore bekanta. De mest besvärande märkena efter friluftsfolkets besök vore nedskräpningen i naturen. Förbud häremot skulle vara till synnerligen stor nytta.
Södermanlands län: Skadorna bestode framför allt däri, att promenerande i de större samhällenas omgivningar bryta grenar och toppar av allehanda trädslag, särskilt tall, björk och sälg. Såväl ekonomisk som estetisk skada förorsakades härigenom. Papper och cigarettaskar utslängdes i ganska stor utsträckning. Efter terränglöpningar finge ofta papperslappar sitta kvar på buskarna. Buteljer krossades mot bergväggarna och skärvorna blevo kvarliggande till fara för människor och djur. Propaganda häremot hade dock verkat i gynnsam riktning. Någon förstöring av den naturliga växtmattan skedde knappast. Stundom förekomme klagomål från markägarna i tidningarna. Att vidtaga laga åtgärder mot skadegörarna lönade sig icke, enär det vore mycket svårt att åstadkomma bevisning. Anslag med hot om åtal eller vädjan om hänsynsfullhet hade ganska ringa verkan. I Nyköpings stadsskog förekomme stympning av buskar alldeles inpå dylika anslag. Upplysning vore det enda som hjälpte.
Östergötlands län: Skadorna vore störst i närheten av tättbebyggda samhällen. Skadorna bestode i brytning av tall-, björk- och sälgskott, skövling av vissa växtförekomster, särskilt blåsippor och liljekonvaljer, nedtrampning av skogsplantor, särskilt om hallon förekommer å hyggena, tilltrampning av marken å områden, där naturlig återväxt eftersträvades, nedrivning av hägnader och öppnande av grindar kring betesmarker, oroande av det vilda samt nedskräpning med papper, glas och konservdosor vid badstränder och campingplatser. Dessutom förefunnes vissa årstider stor fara för skogseld. Värdet av skadorna vore på många platser otvivelaktigt ganska stort, men svårt att uppskatta i penningar. Klagomål hade ibland kommit till länsjägmästarens kännedom. Klagomålen hade särskilt gällt camping på betesmarker, där djuren blivit störda, brytning av tall- och björkskott samt nedtrampning av skogsplantor. Orienterare hade också – dock mera förr än nu – ansetts göra skada å älgjakten, då tävlingar förlagts till tiden närmast före denna.
Jönköpings län: Promenerande och idrottsfolk orsakade endast i obetydlig omfattning nedtrampning av skogsplantor. På vissa hyggesområden nedtrampades plantor av bärplockare. Olägenheter ur jaktvårdssynpunkt förekomme icke med undantag av att i vissa trakter orienterare (terränglöpare) störde storvilt och att under djurens fortplantningstid en del skador åstadkommes av sällskapshundar, som medföljde söndagspromenerande okopplade. Högst sällan nedbrötos hägnader. Grindar och led lämnades ibland ostängda med påföljd att betesdjuren kommo in på odlingar och andras marker. Nedskräpning vore allmän å campingplatser och måltidsplatser utmed färdvägarna. Estetiskt störande trampskador i växtmattan vore avsevärda vid flitigt besökta badstränder, men annars förekomme sådana skador icke. Kvistbrytning vore vanlig vintertid, varöver markägarna allmänt klagade. Oftast kunde
