Sida:SOU 1940 12.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58

campingplatser. Kvarsittande tyg- och pappersremsor från terränglöpningar vore synnerligen störande. Söndagsresande m. fl. toge allmänt blommor och grönt. Då kvistar avbrytas eller avskäras, skedde i regel ingen ekonomisk skada, men ganska vanligt vore att kvistar avflängdes från späda stammar och att toppar avbrötos. Blåsippbestånd toges upp med rötterna så att blåsipporna blivit i det närmaste utrotade i närheten av städerna. Räjongen för denna skadegörelse utvidgades mer och mer. Upplysning om naturvett och undervisning i folkskolorna därom förordades. Särskilda campingplatser borde avsättas, där folk finge slå sig ned kostnadsfritt eller mot en mindre avgift, och camping på andra platser borde ej få ske utan ägarens medgivande.

Skaraborgs län: Några nämnvärda exempel på skador och klagomål över sådana kunde icke framläggas. Inga större städer funnes inom länet, varför friluftslivet där ej blivit något problem.

Värmlands län: Det vore iögonenfallande, vilka dåliga umgängesvanor även eljest hyfsat folk ådagalade såsom gäster i naturen. Innan ett intensivt upplysningsarbete åstadkommit, att folk städade efter sig vid rastplatser och viloställen samt iakttoge varsamhet mot växtlighet och djurvärld, kunde stadsborna aldrig bli välkomna ut i naturen eller ses med blida ögon av markägare och verkliga naturvänner.

Örebro län: Skadegörelse genom friluftsfolket kunde iakttagas snart sagt allestädes i skogar, hagar och ängar, framför allt i samhällenas omgivningar, intill samfärdsleder, vid allmänt kända utsiktspunkter, badstränder o. d. Nedskräpning med papper, matrester, trasigt glas m. m., kvistbrytning samt kvarlämnande av tyg- och pappersremsor längs skidspår och efter terränglöpningar vore de vanligaste arterna av skadegörelse. Nedtrampning av skogsplantor och olägenheter ur jaktvårdssynpunkt förekomme givetvis också, fast i mindre synbar omfattning. Skadorna för jaktvården kunde dock vara ganska stora. Den ekonomiska betydelsen av förenämnda skadegörelse vore antagligen ej särskilt stor annat än i undantagsfall och runt tättbebyggda samhällen. Otrevnad vållades för den bofasta befolkningen genom högljuddhet och nattliv. Större skada gjorde friluftsfolket dock genom sina lägereldar, vilka år för år flyttades allt längre in i skogarna och vilka nödvändiggjorde ökad bevakning samt försäkring mot skogseld. Allvarlig skada orsakades genom friluftsfolkets uppenbara benägenhet för olovligt och olaga fiske. Friluftsfolkets tanklösa transport av fiskredskap och baddräkter från sjö till sjö bure säkerligen ett stort ansvar för kräftpestens spridning. Upplysning, straffbestämmelser och föreläggande för större samhällen att ordna för invånarnas rekreationsmöjligheter av olika slag, däribland även fiskemöjligheter, förordades.

Västmanlands län: Skador förekomme, vanligast i närheten av städer och tätbygdsorter. Det starkt ökade intresset för friluftsliv kunde icke sägas ha i motsvarande grad ökat skadegörelserna. Skolornas och friluftsorganisationernas propaganda för juste uppträdande i naturen hade onekligen haft verkan. Ris- och blomplockning vore dock ett oskick, som övades av både