unga och gamla. Kvarlämnande av pappersremsor längs skidspår syntes bli allt vanligare. Mot sopupplag vid villor och stugor längs bussvägarna borde hälsovårdsnämnderna ingripa. Utökad propaganda i press, radio, skolor, övervakning av torghandeln med julgranar, ris och vildblommor vore lämpliga åtgärder. En inskränkning genom lagstiftning i rätten för friluftsfolket att röra sig fritt i skog och mark borde i görligaste mån undvikas.
Kopparbergs län: Skadegörelse förekomme egentligen endast i närheten av större samhällen, där särskilt talltoppar och vårblomster utsattes för densamma. Nedskräpning vore ej så vanlig som man skulle kunna förmoda. Klagomål från jordägarhåll hade endast mera sällan försports. Lämpligaste åtgärden vore ökad upplysning om hur man bör och icke bör uppträda i naturen.
Gävleborgs län: Skadegörelse av större ekonomisk betydelse torde icke kunna läggas friluftsfolket till last. Risbrytning förekomme i närheten av samhällena, men syntes snarare stadd i minskning än i ökning. Nedskräpningen vore stundom betydande vid sjöstränder och campingplatser. Markeringsremsor vid tävlingsspår kvarlämnades. Efter tävlingar borde de arrangerande föreningarna snygga upp efter sig samt reparera nedrivna stängsel. Friluftsfolkets ansvarighet för skogseldar eller tillbud därtill borde allvarligt beaktas. Skogseldsvarningar i tidningar och radio samt upplysning vore bättre botemedel än skärpta straffbestämmelser. Klagomål från markägare hade försports endast i enstaka fall. De hade då gällt risbrytning, markeringsremsor samt i undantagsfall nedskräpning. Propaganda och undervisning i skolorna samt ett och annat i pressen kungjort statuerat exempel förordades.
Västernorrlands län: Skadorna inskränkte sig i huvudsak till avbrytning av toppar och sidoskott av tall, ovarsam bläckning i gran samt vårdslös kvistning av lövträd. I närheten av städerna samt utefter stigar intill bad- och fiskeplatser förekomme dessa skadegörelser i sådan omfattning, att de icke kunde frånkännas all ekonomisk betydelse. Nedskräpning vid rast-, bad- och campingplatser vore vanlig. Olägenheterna ur jaktvårdssynpunkt syntes i allmänhet icke vara stora, men de hundar, som ofta medtoges lösa i skog och mark, kunde orsaka skada å vildnaden. Klagomålen från markägarna gällde huvudsakligen stympning av ungtall, rovkvistnng av lövträd, bärplockning i omedelbar närhet av tomtplatser, rivning av stängsel och ovarsamt handhavande av eld. Förbättring i rådande förhållanden torde endast kunna vinnas genom propaganda för hänsynsfullhet mot andras intressen, icke i form av förbud utan "i humoristisk, välgörande anda". På större samlingsplatser torde ordningsmän icke kunna undvaras, men "dessa böra tillhållas att predika evangelium, icke lag".
Jämtlands län: Skador samt klagomål över dylika kunde man knappast tala om. Skadorna vore åtminstone icke av någon som helst ekonomisk betydelse. Större anhopningar av människor på ett begränsat område ägde nämligen nästan aldrig rum. Nedskräpning förekomme däremot, dock torde
