Sida:SOU 1940 12.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70

i Sverige. Liksom hos oss råder en viss oklarhet angående gränserna för denna alle mans rätt. Missbruk av densamma ha förekommit, vilket tillsammans med de olägenheter, som i allmänhet måste bli förenade med masstillströmning av friluftsfolk, föranlett att markägarna i kanske ännu större utsträckning än i Sverige söka förbjuda tillträde även till utmarker, speciellt inom strandområden. I Norge har alltså liksom i Sverige uppstått ett motsatsförhållande mellan friluftsfolket och markägarna. Bebyggelsen vid stränderna av Oslo-fjorden och Skagerack hotar därjämte att mycket starkt inkräkta på möjligheterna till bad även på ganska långa avstånd från där belägna större samhällen. Friluftslivets markproblem äro sålunda i väsentliga avseenden desamma som hos oss.

I syfte att få till stånd en lösning av dessa frågor, såvitt avsåge allmänhetens rätt till färdsel och bad vid stränderna, framlades av regeringen år 1937 ett »utkast till lov om almenhetens adgang til ferdsel og badning på strandstrekninger m. v.». Detta utkast innehöll bland annat bestämmelser, som avsågo att reglera allemansrätten i dessa avseenden på ett sätt, som i vissa delar avvek från vad förut anses hava varit gällande. Den föreslagna regleringen innebar följande. Allmänheten tillerkändes uttrycklig rätt till färdsel och badning på icke odlade strandområden, belägna mer än 150 m från bebodd byggnad, såvida det icke vore till hinder för någon näringsverksamhet. Denna rätt skulle gälla oavsett om området var inhägnat eller ej. Å andra sidan borttogs den rätt till färdsel och badning, som förut i viss utsträckning fanns för allmänheten beträffande utmark liggande på mindre avstånd än 150 m från bostadshus. Med strandområde avsågs här endast sjöbotten och marken inom ett avstånd av 50 m från vattenlinjen vid högsta vattenstånd. För längre från vattnet belägna marker skulle lagens reglering icke gälla utan förut tillämpade rättsgrundsatser. Lagförslaget innehöll vidare bestämmelser om att fylkesmannen kunde giva ägare eller brukare av jord tillstånd att, om särskilda skäl förelåge, fridlysa strandområde eller föreskriva särskilda villkor för allmänhetens färdsel och badning där. Dylikt tillstånd skulle icke få lämnas för längre tid än två år, men skulle kunna förnyas, om skäl därtill funnes. Utan sådant tillstånd skulle det vara vid bötesstraff förbjudet att uppsätta anslag eller annat tillkännagivande, som kunde bibringa människor den tron, att färdsel på stranden eller badning vore förbjuden på sådan plats, där enligt lagen rätt till färdsel och bad tillkomme allmänheten. Dessa bestämmelser i lagutkastet blevo emellertid icke antagna av odelstinget. Däremot antogos bestämmelser i lagutkastet om expropriationsrätt för kommuner och vissa andra rättssubjekt beträffande såväl strandområden som annan fast egendom i sådana fall, då det är ett allmänt intresse att trygga allmänhetens möjligheter till bad och annat friluftsliv på platsen.


England.

För den engelska regionplanelagstiftningen (Town and Country Planning Act, 1932) och det arbete för realiserandet av ett effektivt landskapsskydd, som med stöd av densamma bedrives, har fil. d:r L.-G. Romell lämnat en