redogörelse i bilaga 1. Här må emellertid, med hänsyn till det av utredningen i detta betänkande framlagda förslaget om införande av personalservitut för bildande av friluftsreservat, uppmärksamheten fästas på den i redogörelsen omnämnda bestämmelsen i sect. 34 av berörda lag. Denna bestämmelse ger kommunala och vissa andra myndigheter rätt att med markägare träffa avtal om personalservitut för all tid eller för bestämd tid, innebärande inskränkningar i markägaren eljest tillkommande befogenheter att exploatera och utnyttja visst markområde. Ett dylikt avtal får samma verkan som om myndigheten varit ägare till angränsande fastighet och avtalet ingåtts till förmån för sådan fastighet.
Framhållas bör, att allmänheten icke har någon rätt att färdas över eller vistas på sådana arealer, som i en regionplan eller genom avtal av nyss nämnt slag undantagits från bebyggelse och avsatts såsom exempelvis »private open space», utan allmänhetens tillträde till desamma är beroende av markägarens medgivande. Över huvud är den lagligen erkända rörelsefriheten liksom i Danmark starkt begränsad. Allmänheten har dock en, ofta på hävd grundad, laglig rätt att begagna stora arealer s. k. commons samt ett till minst 300 000 uppskattat antal stigar över privata ägor. Däremot torde allmänheten icke ha någon laglig rätt att vistas å och bada på ens den s. k. foreshore, d. v. s. strandremsan vid havet mellan tidvattnets hög- och lågvattensmärken. Denna strandremsa användes emellertid allmänt för bad och andra former av friluftsliv, och varje försök att hindra detta upptages mycket illa. Då stranden, såsom oftast är fallet, betraktas såsom tillhörande kronan eller "the Duchy of Cornwall or Lancaster", har allmänheten tillstånd att begagna den för friluftsliv. I många fall hava dylika kronan tillhöriga strandområden upplåtits med nyttjanderätt till kommunala myndigheter och understundom till den nedan omtalade "National Trust", och även i sådana fall är allmänhetens tillträde till dem tryggat. Å andra sidan förekommer det att privatpersoner göra gällande äganderätt till strandremsan eller hava fått nyttjanderätt till densamma upplåten åt sig av kronan, och i dylika fall har det inträffat, att försök gjorts att lägga hinder i vägen för allmänhetens friluftsliv eller också att göra sig förtjänst på detsamma. (Report and Recommendations, Coastal Preservation Committee, april 1938.) Nämnas kan emellertid, att den engelska allmänheten i praktiken på många håll haft och har en betydligt större rörelsefrihet än som motsvarar dess lagliga rätt, detta icke blott i glest befolkade trakter sådana som Lake District och norra Yorkshire i norr, "Snowdonia" i väster (Wales) samt Exmoor och Dartmoor i sydväst, utan även exempelvis i South Downs icke långt från London. Markägarna ha i betydande utsträckning icke velat eller icke ansett sig böra hävda sin rätt att vägra allmänheten tillträde.
Ett ganska omfattande arbete till friluftslivets fromma bedrives av den år 1895 grundade National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty, en sedan 1907 genom särskild lag (The National Trust Act) officiellt erkänd riksorganisation med uppgift att äga eller på annat sätt i allmänhetens intresse bevara fast egendom av betydelse ur estetisk eller historisk
