Sida:SOU 1940 12.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
79

folkanhopningen i de större städerna och i industribygderna samt kommunikationsmedlens utveckling ha emellertid medfört en allt livligare exploatering av mark för olika byggnadsändamål i dessa befolkningscentras omgivningar. Runt omkring städerna ha uppvuxit förortssamhällen, vilka jämte en allt mer omfattande spridd fast bebyggelse söndersplittra större sammanhängande områden, som varit lämpliga för friluftsliv. Därmed ha avstånden ut till en av bebyggelse ofördärvad natur undan för undan vuxit. En god del av fritiden går åt för ut- och inresor för dem som vilja idka friluftsliv i markerna. Resekostnaderna verka också hindrande. I samma riktning verkar i ännu högre grad den speciella form av bebyggelse, som i vårt land fått en osedvanligt stor utbredning och som med ett sammanfattande namn kan kallas för privat fritidsbebyggelse. Uppförandet av sommarstugor och sportstugor har tagit en ännu för ett tiotal år sedan oanad utveckling. I och för sig är detta en glädjande företeelse. Att allt bredare lager av befolkningen fått ekonomiska möjligheter att förvärva en bit mark och en stuga på landet, som de kunna ha för sig själva, måste ses med tillfredsställelse. Utan tvivel är detta den av det stora flertalet familjer eftertraktade lösningen av fritids- och semesterproblemet. Av lätt insedda skäl kan dock friluftslivets markfråga för den stora allmänheten icke lösas på denna väg. Den privata fritidsbebyggelsen har i själva verket tenderat till att bli ett avsevärt hinder för allmänhetens friluftsliv. Den har nämligen länge fått utveckla sig i stort sett planlöst och utan reglering, och gällande lagstiftning erbjuder allt fortfarande icke tillräckliga möjligheter för en tillfredsställande reglering av densamma. Till följd härav har den mångenstädes för enskildas räkning lagt beslag på de ur friluftslivets synpunkt värdefullaste och mest svårmistliga delarna av landskapet. Med särskild förkärlek ha sommarstugebyggarna sökt sig till havs- och insjöstränderna med påföljd att tillgången på för bad och utflykter tillgängliga strandområden starkt minskats. Även i de fall, då sportstugebebyggelsen icke förlagts till strändernas omedelbara närhet har den på många ställen lett till en sönderstyckning och sönderplottring av för friluftsliv särskilt lämpade marker. Om man bortser från den tillfälliga stagnation beträffande fritidsbebyggelsen, som den nu inträffade krissituationen väl kommer att medföra, måste man räkna med såsom sannolikt, att denna bebyggelseform i framtiden skall få en allt större omfattning. Den fortskridande bebyggelsen, såväl den av samhällenas tillväxt betingade mera fasta bostadsbebyggelsen som den privata fritidsbebyggelsen, synes alltså göra det nödvändigt att, medan tid ännu är, reservera tillräckligt stora för ändamålet lämpliga markområden för att åt den stora massan av städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning trygga tillfredsställande möjligheter att idka friluftsliv.

Då man går att taga ställning till frågan, huruvida och i vilken omfattning särskilda områden behöva reserveras för allmänhetens friluftsliv, är det åtskilliga omständigheter utöver bebyggelsens inverkan på marktillgången som