Sida:SOU 1940 12.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
80

måste beaktas. En synnerligen viktig sådan omständighet är förhållandet mellan markägarna och den rekreationssökande allmänheten.

I motsats till vad som är fallet i en del andra länder, exempelvis i vårt grannland Danmark, åtnjuter den enskilde medborgaren i Sverige sedan gammalt en vidsträckt frihet att färdas över och uppehålla sig å annan tillhörig mark samt äger att i viss utsträckning begagna sig av vattnet å annans grund. Om denna s. k. alle mans rätt har utredningens sekreterare utarbetat en promemoria, vilken finnes avtryckt såsom bilaga till detta betänkande (bilaga 2). Allemansrätten är, såsom av promemorian torde framgå, icke i lag fullständigt reglerad utan vilar å huvudsakligen sedvanerättslig grund. Ehuru någon tvekan om dess erkännande icke råder i rättstillämpningen, har det visat sig att ovisshet lätt kan uppstå om gränserna för dess utövning i de enskilda fallen. En redogörelse för de fri- och rättigheter, som ingå i allemansrätten, erbjuder därför större vanskligheter och måste förbindas med flera reservationer i avseende å möjligheterna för en annan uppfattning än redogörelser i allmänhet för bestående rättsförhållanden. Med hänsyn till det stora inflytande allemansrätten haft på friluftslivets utveckling i vårt land, framför allt i avseende å de former friluftslivet tagit, och i betraktande av den betydelse, som allemansrättens bestånd måste tillmätas vid bedömandet av behovet av särskilda fritidsområden för allmänheten, har utredningen dock ansett sig böra här i korthet beröra innebörden av allemansrätten i de hänseenden, vilka måste anses vara av speciellt intresse för friluftslivet.

Den utan tvekan viktigaste av de »rättigheter», som ingå i allemansrätten, är rätten att färdas över eller uppehålla sig å annans mark. Vid bedömandet av innebörden av denna rätt har man ledning av ett lagbud, nämligen 24 kapitlet 11 § strafflagen, som stadgar bötesstraff för den som »tager olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas». Huru detta lagbud skall tolkas är emellertid icke till alla delar fullt klart. Dess ordalydelse är icke otvetydig och förarbetena till detsamma lämna endast ofullständiga upplysningar om vad lagstiftaren avsett därmed. Man har därför anledning antaga att vid dess tillämpning stort avseende måste fästas vid den sedvanerättsliga utvecklingen och det i varje fall föreliggande rättsskyddsbehovet. Med utgångspunkt härifrån torde man för praktiskt bruk kunna uppställa följande allmänna regler såsom nu gällande i fråga om allmänhetens rätt att färdas över annans mark.

Allmänheten äger icke utan ägarens lov beträda tomt, trädgård och park. Med tomt förstår utredningen här varje område omkring en byggnad, vare sig området blivit föremål för kultiveringsåtgärder eller ej. Är området inhägnat blir i allmänhet hägnaden avgörande för hur stor areal som skall anses vara tomt, såvida icke den inhägnade arealen är osedvanligt stor. I sistnämnda fall torde såsom tomt böra räknas all mark inom hägnaden – även sådan av ren utmarkskaraktär – som ligger inom sådant avstånd från byggnad eller för ägarens trevnad gjorda anläggningar, att dess beträdande rimligen kan antagas inkräkta på ägarens berättigade intresse av att få vara ostörd och