Sida:SOU 1940 12.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81

ogenerad. Saknas inhägnad, måste i varje fall de närmaste omgivningarna kring byggnaden anses som tomt. Åker och äng får utan ägarens lov beträdas endast om förhållandena äro sådana, att det uppenbarligen icke förefinnes någon fara för skada genom beträdandet. Detta kan men behöver ingalunda alltid vara förhållandet vintertid samt beträffande åker, som ligger i träda, eller beträffande slåtteräng, sedan höbärgningen blivit avslutad. Med äng förstår utredningen i främsta rummet – i anslutning till det språkbruk, som torde ligga till grund för stadgandet i 24 kap. 11 § strafflagen – slåtteräng. På enahanda sätt bör emellertid bedömas rätten att beträda de på senare tid tillskapade kulturbetesmarkerna, för vilka finnes i stort sett samma rättsskyddsbehov som för de gamla slåtterängarna. Andra ägoslag, d. v. s. skog och annan utmark står det envar fritt att beträda, såvida det icke är någorlunda påtagligt, att skada därigenom kan uppkomma, vilket kan vara fallet med exempelvis skogsplanteringar, så länge trädplantorna äro små.

Vad hittills sagts gäller färdsel till fots. I fråga om färdsel med åkdon gäller visserligen samma straffbud (24: 11 S. L.) som för färdsel till fots. Trots detta måste emellertid allmänhetens rätt att åka över annans mark anses vara i praktiken av väsentligt mindre omfattning, beroende på att risk för skada här föreligger i en helt annan utsträckning. Man torde därför kunna säga att det som regel icke är någon tillåtet att utan ägarens lov färdas med fordon över tomt, trädgård, park, åker eller äng och att man får köra över andra ägor endast om skada därigenom icke kan uppkomma.

Allemansrätten medger emellertid allmänheten icke blott att färdas över annans ägor utan också att uppehålla sig där tillfälligtvis samt att tillgodogöra sig vissa nyttigheter, som rymmas därinom. Det står sålunda envar fritt att å mark, som över huvud får beträdas, plocka och tillgodogöra sig vilt växande bär och blommor samt svamp m. m. Man har frihet att begagna vatten å annans grund för bad, tvätt, vattenhämtning, rodd och segling etc., i den mån detta kan ske utan förnärmande av den rätt att i första hand tillgodogöra sig vattnet, som tillkommer dettas ägare och utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för honom eller annan, som innehar stranden. Hur långt rätten att uppehålla sig å annans mark sträcker sig är föremål för olika meningar. Att den omfattar en mångfald tillfälliga former av vistande, som icke äro stötande för god sed, torde dock vara otvivelaktigt. Den i praktiskt hänseende viktigaste meningsskiljaktigheten rör frågan, huruvida och i vilken omfattning man har rätt att tälta på annans mark.

Tältliv eller camping har de sista åren fått en mycket stor utbredning. Man kan skilja mellan två huvudarter av camping, s. k. permanentcamping och mera tillfällig camping. Permanentcamping föreligger, då de campande slå upp sina tält på en plats för en längre tid. Tältet blir i dessa fall ofta en ersättning för sportstugan. I allmänhet är det fråga om en ganska stor mängd tält, som slås upp på någon lämplig plats, i de flesta fall i anslutning till någon badstrand. För rätten att tälta erlägges då vanligen en mindre avgift antingen till markägaren eller till någon kommun eller organisation, som av

674 406