ägaren förhyrt campingområdet. Då avgift erläggas, föreligger givetvis icke någon utövning av allemansrätten. Permanentcamping förekommer emellertid utan att avgift erläggas och utan att markägarens tillstånd ens efterfrågats. Då permanentcampingen innebär ett relativt varaktigt besittningstagande och utnyttjande av marken samt oftast kan medföra påtagliga olägenheter för markägaren, måste det anses orimligt, att permanentcampingen skulle falla inom gränserna för allemansrätten. Den tillfälliga campingen, som utövas av turistande av olika slag – vandrare, cykelåkare, bilister, kanotande etc. – torde däremot i och för sig icke vara oförenlig med de för allemansrätten gällande allmänna rättsgrundsatserna. Även tillfällig camping kan emellertid förorsaka skada å vissa marker och andra mera påtagliga olägenheter för markägaren. I de fall, då så är förhållandet, är markägaren uppenbarligen icke skyldig att tåla denna form av vistelse på sin fastighet. Givetvis äro campande skyldiga att noggrant iakttaga t. ex. bestämmelserna i lagen om förekommande och släckning av skogseld.
Då här ovan talats om allemansrätten såsom innebärande vissa rättigheter för den enskilde medborgaren att utnyttja annans fasta egendom eller tillbehör till densamma, får detta icke fattas efter ordalydelsen. Uttryckssättet är icke fullt adekvat. Det är här icke fråga om rättigheter i civilrättslig mening. Allemansrätten åtnjuter nämligen ett högst ofullständigt rättsskydd. De alle mans rättigheter i avseende å viss annan tillhörig mark, som vid en given tidpunkt finnas, kunna när som helst utan vidare bringas att upphöra genom av ägaren företagna dispositioner, som förändra markens karaktär. Den faktiska utövningen av allemansrätten kan, även om den fortfarande teoretiskt består, omöjliggöras genom åtgärder av markägaren, exempelvis genom uppsättande av oöverkomliga stängsel.
Det är, såsom förut framhållits, uppenbart att de ovan berörda allemansrättigheterna varit av synnerligen vittgående betydelse för utvecklingen av friluftslivet i vårt land. Endast tack vare dem ha städernas och samhällenas befolkning under fria former kunnat över huvud idka friluftsliv utan långt gående åtgärder från kommunernas och det allmännas sida. Utan allemansrättigheterna skulle också de nödvändiga förutsättningarna ha saknats för den privata fritidsbebyggelsens utbredning, vilken betyder så mycket för ett ändamålsenligt utnyttjande av stora befolkningslagers fritid och vars olägenheter uteslutande bero på otillfredsställande reglering av densamma. Karakteristiskt för den privata fritidsbebyggelsen i vårt land är nämligen, att den genomgående uppföres på mycket små tomter, vilket möjliggjort för även andra de större inkomsttagarna att skaffa sig en sportstuga med tillhörande köpt eller arrenderad tomt. Detta förutsätter emellertid i sin tur att sportstugan med tillhörande tomt endast blir en replipunkt för det friluftsliv, som till stor del idkas på angränsande fria marker. Otvivelaktigt är det endast med hänsyn till allemansrättigheternas förekomst som så pass många städer, på sätt framgår av redogörelsen i kapitel II, ansett sig kunna med rätt eller orätt göra gällande, att några åtgärder från deras sida, icke erfordrades för att bereda deras invånare möjligheter till friluftsliv.
