Allemansrättigheterna få emellertid ses icke blott ur den synpunkten att de äro till gagn för friluftslivet. Det kan icke förnekas, att allemansrättigheternas utövning med den utbredning friluftsrörelsen fått på senare tid medföra allvarliga olägenheter för markägarna i vissa trakter. Den i kapitel III lämnade redogörelsen visar, att förhållandena härutinnan äro långt ifrån tillfredsställande. Nedskräpning av allehanda slag är vanlig, särskilt vid rastställen och campingplatser samt på badstränder. Att härigenom liksom genom högljuddhet och olämpligt uppträdande i övrigt, varpå exempel ingalunda saknas, orsakas betydande vantrevnad för markägare och närboende ävensom för det mera hänsynsfulla friluftsfolket är påtagligt. Icke sällan förekommer, att kringkastade konservdosor, sönderslagna buteljer och dylikt kvarlämnas på badstränder och i betesmarker, vilket medför uppenbar risk för skada å människor och djur. På. många håll, särskilt i städernas omgivningar, äger en omfattande skadegörelse rum på växande träd, vilken visserligen icke alltid men dock ganska ofta är att tillskriva friluftsfolket. Betande djur och markernas villebråd störas. Oförsiktighet med elden, såväl vid uppgörande och släckning av lägereldar och dylikt som vid rökning, vålla skogsbränder och medföra i varje fall ökad risk för sådana. Inga av dessa utslag av bristande hänsynsfullhet i friluftsfolkets uppträdande kunna visserligen motiveras med en hänvisning till allemansrätten och kunna i vissa fall till och med föranleda straffpåföljd, men de äro utan tvivel ofta en följdföreteelse till dess utövning. Icke sällan gör dessutom den rekreationssökande allmänheten intrång på ägor, vilka enligt de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna skulle varit fredade för beträdande utan lov. Redan förekomsten av stora mängder friluftsfolk på ett område kan för övrigt medföra obehag för markägarna, även om ingen av de besökande gör sig skyldig till något otillbörligt. Det är förklarligt om med hänsyn till ovan berörda förhållanden och särskilt den beklagliga brist på hyfsning, som en del av friluftsfolket ådagalagt, markägarna och lantbefolkningen i övrigt kommit i ett visst motsatsförhållande till friluftsfolket och om markägarna, där tillströmningen av friluftsfolk är stor, betrakta friluftsfolket som ovälkomna intränglingar. Det är mot denna bakgrund man måste se de ingalunda alltid försvarliga förbuden mot landstigning och beträdande av vissa marker samt det på sina håll förekommande avstängandet för passage av stora arealer utmark. Det förtjänar emellertid framhållas, att åtgärder av sistnämnda slag hittills förekommit huvudsakligen i omgivningarna till större städer och att det även då så gott som undantagslöst varit fråga om marker, som icke ägas av den egentliga lantbefolkningen. Det ovan berörda motsatsförhållandet mellan lantbefolkningen och den rekreationssökande allmänheten bör därför icke överdrivas. Utredningens undersökningar giva vid handen, att den jordbrukande befolkningen i vårt land i allmänhet icke visar oginhet gentemot friluftsfolket utan ställer sig förstående och tillmötesgående till dess utnyttjande av deras marker för rekreation under fritiden. Det är endast då verkliga olägenheter vållas som den reagerar på minut sätt. Olägenheterna ha emellertid blivit alltmera påtagliga i de större
