städernas omgivningar, i tättbefolkade industribygder och i trakter, som äro särskilt eftersökta tillflyktsorter under semestertiden. Åtgärder äro därför obestridligen påkallade för att, såväl i markägarnas som friluftsfolkets intresse, åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd.
Det kan då ligga nära till hands att ifrågasätta en reglering av allemansrätten, åtminstone i vad den avser rätten att färdas över och att vistas å annans mark. Det enda lagbud vi för närvarande besitta som lämnar egentlig ledning vid bedömandet av denna rätts omfattning är det förut refererade straffbudet i 24 kapitlet 11 § strafflagen. Detta tillkom redan år 1864 och är alltså mer än 75 år gammalt. Även om genom detsamma skett en med hänsyn till de vid mitten av adertonhundratalet rådande förhållandena i stort sett tillfredsställande avvägning mellan jordägarnas och allmänhetens intressen, har härutinnan åtskilligt ändrats. Dess avfattning lämnar, såsom av det föregående framgår, rum för en viss osäkerhet om vad i vissa fall skall anses tillåtet. Detta hade föga att betyda, så länge icke stora mängder människor plägade färdas över eller uppehålla sig i markerna. Numera kan det emellertid beträffande marker i bebyggelsecentras omgivningar, vilka äro utsatta för masstillströmning av friluftsfolk, icke anses vara praktiskt betydelselöst, att straffbarheten, såsom lagrummet väl måste förstås, gjorts beroende av att marken kan skadas genom den enskilda personens beträdande av densamma. Risken för skada vållas nämligen som regel icke av enstaka personer utan därav att många ta sin väg över markerna. Camping i nutida mening var förr en okänd företeelse, för vilken behov av fastare normer nu otvivelaktigt finnes. Friluftsrörelsens utveckling har därjämte skett i så hastigt tempo, att icke någon bestämd sedvana, än mindre någon sedvanerätt, anpassad efter de nya förhållandena, hunnit utbilda sig. Det kan med hänsyn härtill framstå såsom ur åtskilliga synpunkter önskvärt att få till stånd en reglering i lag av allemansrätten åtminstone i vissa avseenden. Fritidsutredningen har berört denna fråga i sitt betänkande angående reglering av strandbebyggelsen m. m. De däri föreslagna bestämmelserna angående stängsel avsågo emellertid endast att inom vissa strandområden bereda skydd åt utövningen av allemansrätten inom de gränser, som fingo anses vara uppdragna genom gällande allmänna rättsgrundsatser. Uppenbarligen måste den ovan ifrågasätta lagstiftningen avse i första hand att uppdraga efter nu rådande förhållanden avpassade, såvitt möjligt fasta och klara gränser för allemansrätten och i andra hand att trygga den därigenom bestämda rättens utövning. Inom utredningen ha diskuterats olika möjligheter att åstadkomma en dylik reglering, varvid bland annat övervägts att stadga straff för camping, som sker i strid mot av markägare meddelat förbud. Undersökningen av de därmed förknippade synnerligen svårlösta spörsmålen hade dock icke hunnit över det förberedande stadiet, när utredningen underrättades om den inskränkning av utredningens uppdrag, som övervägdes med anledning av den i september 1939 inträdda krissituationen och som sedermera också kom till stånd. Utredningen kan alltså icke nu framlägga några förslag till en sådan reglering. Enligt
