utredningens mening skulle åtskilligt stå att vinna redan därmed, att det till tjänst för turistande campare funnos en god förteckning över lämpliga tillåtna tältplatser. Dylika förteckningar hava redan utgivits, den mest omfattande av Svenska turistföreningen. De kunna emellertid knappast sägas fylla alla anspråk på fullständighet och aktualitet. Ett dylikt arbete förutsätter nämligen en oavlåtlig kontroll och översyn, så att vad som bjudes i förteckningen blir endast tältplatser, som verkligen hållas väl, men av sådana största möjliga antal längs landets olika stråkvägar. Med den utveckling tältlivet fått, icke minst i de breda lagrens friluftsliv, vore ett fullföljande av denna uppgift att hälsa med glädje och väl ägnat att väsentligen reducera de olägenheter, som äro förknippade med denna form av friluftsliv.
Angelägnare än en reglering av allemansrätten är för övrigt att söka få till stånd ett mera hänsynsfullt uppträdande av friluftsfolket ute i markerna. Icke heller i denna fråga är det med hänsyn till den ovan berörda inskränkningen av utredningens uppdrag utredningens avsikt att i detta sammanhang framlägga några förslag. Utredningen anser sig dock med hänsyn till denna frågas betydelse icke kunna undgå att i korthet beröra densamma. Av den i kapitel III lämnade redogörelsen framgår, att den upplysningsverksamhet och propaganda för ett hyfsat uppträdande i naturen, som bedrivits av åtskilliga organisationer och deras medlemmar, såväl inom som utanför den egentliga friluftsrörelsen, medfört goda resultat. Skadegörelsen och nedskräpningen i markerna har icke ökat i proportion till friluftsrörelsens utbredning, utan tvärtom hava tendenser visats till en märkbar förbättring vittnande om en stigande insikt hos friluftsfolket om vikten av ett hänsynsfullt uppträdande. Särskilt värdefull synes den propaganda vara som ges formen av åskådningsundervisning vid utflykter i markerna. och som tages om hand av fritidsorganisationernas egna medlemmar. Att skola, press och radio gjort mycket värdefulla insatser i detta upplysningsarbete är likaså obestridligt. Denna propaganda i olika former bör ytterligare intensifieras och är synnerligen förtjänt av det allmännas stöd och uppmuntran. Enbart med propaganda torde man dock icke kunna komma till rätta med rådande missförhållanden. Propaganda är icke tillräcklig för att i önskvärd grad påverka de mest hänsynslösa och tanklösa kategorierna av friluftsfolk. Man lärer därför icke i längden kunna undvara straffbestämmelser mot sådana former av hänsynslöst uppträdande, som icke redan äro straffbelagda såsom innebärande skadegörelse eller förargelseväckande beteende. Sådana straffbestämmelser finnas i ett flertal utländska lagstiftningar, bland annat i den danska naturfredningslagen av år 1937. Utredningen har för sin del i sitt betänkande angående reglering av strandbebyggelsen m. m. föreslagit införande av bötesstraff för sådant förfarande med papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt, att därigenom uppkommer vantrevnad eller risk för skada å annans person eller egendom. Det föreslagna straffbudets tillämplighet var emellertid inskränkt till vissa strandområden. En liknande straffbestämmelse gällande för alla marker skulle säkerligen, trots de oundvikliga svårigheterna att beivra
