bör därför ha anledning vänta sig att genom sådana åtgärder markägarnas berättigade intressen skulle i väsentlig mån kunna tillgodoses utan tillgripande av en icke önskvärd tvångsreglering av friluftslivet, vilket annars måhända icke skulle kunna i längden undvikas i betraktande av att de olägenheter, som den stegrade besöksfrekvensen på vissa marker orsakar, tagit en sådan omfattning, att det knappast kan anses rimligt att de därav berörda markägarna skola utan vidare behöva finna sig däri.
Det är alltså av åtminstone två olika anledningar synnerligen önskvärt att få till stånd särskilda fritidsreservat eller fritidsområden för allmänhetens friluftsliv. Den ena anledningen är given i och med den av bebyggelsens spridning orsakade faran för en alltmera tilltagande knapphet på för friluftsliv lämpliga, lättillgängliga markområden. Den andra har sin grund i angelägenheten av att skydda vissa särskilt utsatta markägare för skadegörelse och andra obehag, som äro förbundna med friluftslivets ökade utbredning, och därmed också att bevara förutsättningarna för den svårmistliga rörelsefrihet vilken friluftslivets utövare för närvarande åtnjuta. Att härmed föreligga två var för sig tillräckliga anledningar för ett ingripande från samhällets sida i syfte att tillskapa fritidsreservat torde med all önskvärd tydlighet framgå av de i de tre första kapitlen lämnade redogörelserna. Om behovet av ett dylikt ingripande lärer för övrigt i stort sett råda enighet, och åsiktsdivergenserna hänföra sig närmast till frågan om omfattningen av de åtgärder, som kunna vara behövliga, samt till frågan om vilka medel, som böra komma till användning. Till sistnämnda fråga återkommer utredningen i det följande.
Företrädare saknas icke för den meningen, att inrättandet av fritidsreservat kan begränsas till att anskaffa och för friluftslivets utövare reservera de jämförelsevis små markområden, vilka behöva tagas i mera intensivt bruk, såsom badplatser, campingplatser och mark för fritidsanläggningar jämte de allra närmaste omgivningarna därtill. Detta är otvivelaktigt riktigt såvitt angår många bygder i vart land, där befolkningstätheten är ringa och där de naturliga betingelserna saknas för att människor från andra delar av landet skola i större omfattning söka sig dit för att tillbringa sin fritid. Beträffande övriga delar av landet måste däremot enligt utredningens mening ett riktigt bedömande av friluftslivets förutsättningar och behov föranleda väsentligt längre gående åtgärder i markfrågan. Det gäller här att bevara de naturliga betingelserna icke blott för ett stationärt utan framför allt för ett rörligt friluftsliv. Fritidsreservaten få därför icke inskränkas till att för friluftslivet bli enbart en motsvarighet till vad idrottsplatsen är för idrottens utövare, en för vissa kroppsövningar särskilt iordningställd plats. Friluftslivet är ett uttryck för den moderna människans strävan att komma naturen närmare. Om denna strävan skall kunna förverkligas, måste tillgång finnas till vidsträckta områden med en tilltalande och såvitt möjligt åtminstone relativt orörd natur, vilken skall bilda den nödvändiga ramen omkring friluftslivet. Vid fritidsreservatens inrättande måste därför hänsyn tagas till landskapsskyddet närmare bestämt ett socialt landskapsskydd, som avser att i görligaste mån
