fritidsreservat med sådant läge och sådan grad av tillgänglighet, att de kunna utnyttjas av befolkningen inom en större del av landet eller eljest av en betydande del av befolkningen, i synnerhet om icke någon viss kommun kan sägas få den största nyttan därav. Beträffande åter sådana fritidsreservat, som i främsta rummet äro avsedda för eller huvudsakligen kunna utnyttjas av invånarna i viss kommun eller vissa kommuner, synes det vara naturligt, att det bör i princip ankomma på de berörda kommunerna att sörja för den erforderliga markanskaffningen. Även i fråga om fritidsreservat av sistnämnda slag synes dock staten böra i viss utsträckning lämna aktiv medverkan för att underlätta lösningen av markfrågan.
Formerna för statens medverkan vid tillkomsten av fritidsreservat har utredningen upptagit till en mera ingående behandling i det närmast följande kapitlet. Frågan om kommunernas befogenhet att vara verksamma för inrättandet av fritidsreservat, beträffande vilken en viss oklarhet synes råda, hur gjorts till föremål för särskild behandling i kapitel VIII. Däri beröres också frågan om kommunal samverkan för samma ändamål. Med kommuner har utredningen här ovan avsett de borgerliga primärkommunerna. Det synes emellertid som om även landstingskommunerna skulle kunna göra en insats. För åtminstone en del landstingsområden torde förhållandena vara sådana, att det kan vara lämpligt och önskvärt, att ett eller flera för hela landstingsområdet gemensamma fritidsreservat inrättades. I många fall skulle också en lämplig lösning kunna åstadkommas genom samverkan mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och en eller flera städer. Något hinder för landstingen att besluta om en sådan för landstingsområde gemensam angelägenhet synes icke föreligga, enär detta väl får anses vara en angelägenhet, som bland annat avser hälsovården (jfr 4 § lagen om landsting). I vart fall skulle så bliva förhållandet, därest utredningens i kapitel VIII framförda förslag godtagas. Särskilt beslut av Konung och riksdag torde därför icke vara erforderligt för att förläna landstingen beslutanderätt i dylika ärenden. Att ålägga landstingen några skyldigheter i förevarande avseenden anser utredningen icke vara lämpligt.
En förtjänstfull verksamhet för främjande av friluftslivet utövas av en stor mängd enskilda organisationer. I första rummet böra här nämnas sådana organisationer, vilkas verksamhet omspänner hela landet och kan komma i stort sett varje medborgare till godo, såsom Svenska turistföreningen. Skidfrämjandet, Folkrörelsernas semesterförening samt scoutrörelsen. Sådan verksamhet bedrivas också av lokala turistföreningar, hembygdsföreningar, idrottsföreningar etc. Man bör icke heller i detta sammanhang förbise de insatser, som gjorts och kunna göras av industri- och handelsföretag, personalsammanslutningar inom sådana samt fackföreningar och fackförbund. De nu nämnda organisationerna och andra liknande ha bland annat varit verksamma, ofta i mycket betydande utsträckning, för tillskapandet av semesteranläggningar och replipunkter av olika slag för
friluftslivet. De möjligheter, som finnas att genom underlättande och
