och det är också tänkbart, att en anstiftan varit av så tillfällig och lättvindig natur att straffet skäligen bör nedsättas.
Bland grunderna för straffnedsättningen nämnes i paragrafen främst, att någon medverkat till brott i väsentligt mindre mån än annan. I vad mån de olika medverkande bidragit till brottet får bedömas efter gängse uppfattningssätt. Det avses icke att, såsom i SL 3: 4, knyta strafflindringsmöjligheten till de fall, i vilka medverkan ej varit avgörande orsak till brottet. Huruvida medverkan varit ett avgörande led i orsakskedjan, kan visserligen vara av betydelse för bedömningen, om straffnedsättning bör ske. Men det är icke givet, att den som bidragit med en kvantitativt jämförelsevis obetydlig handling skall vara utesluten från straffnedsättning för det hans medverkan varit nödvändig för att brottet skulle kunna utföras. Och omvänt synes den, som lagt ned mycket arbete på att få brottet till stånd, knappast böra få åtnjuta strafflindring, även om förhållandena varit sådana att de övriga medverkandes handlingar varit tillräckliga för att åstadkomma den brottsliga effekten.
Som en grund för straffminskning upptages vidare, att någon förmåtts medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning och likaså att någon frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra brottets fullbordan eller verkningar. Har någon jämlikt 3 § andra stycket andra punkten dömts för brott, som förutsätter specialsubjekt, utan att själv vara ett sådant, kan han likaledes komma i åtnjutande av straffnedsättning.
Den nedre gränsen för straffskalan i sådana fall där straffminskning enligt paragrafen kan ske har, liksom i SL 3: 4, satts vid det allmänna bötesminimum.
För vissa fall har kommittén emellertid ansett även ett lågt bötesstraff kunna undvaras. Föreligger fall där straffminskning enligt det sagda kan ske och är fallet att anse som ringa, skall sålunda ej dömas till straff. Såsom exempel på medverkan, beträffande vilken straffrihet synes kunna ifrågakomma, må nämnas, att någon oaktsamt medverkar till ett brott som gärningsmannen utför uppsåtligen. Är oaktsamheten icke stor eller brottet ej av grövre art, synas här förhållandena lätt kunna vara sådana, att den oaktsamt medverkande utan våda kan lämnas straffri. Ett annat exempel erbjuder det fall av psykisk medhjälp, där någon obetänksamt ehuru uppsåtligen, eller kanske blott oaktsamt, befäster annan i ett redan fattat beslut att utföra ett icke alltför grovt brott. Där på grund av straffrihetsregeln ett åtal får antagas leda till frikännande, bör allmän åklagare icke åtala den medverkande.
Paragrafen skall åberopas, förutom där frikännande sker, jämväl där de i paragrafen angivna omständigheterna prövas böra öva inflytande på straffmätningen och alltså oavsett huruvida straffet bestämmes inom den för brottet stadgade strafflatituden.
I denna paragraf har i oförändrat skick upptagits stadgandet i SL 8: 14.
