ordningsmakten. En sådan avfattning torde lika litet om den i 1934 års lag använda behöva befaras lägga hinder i vägen för lojal verksamhet. Scoutrörelsen t. ex. drabbas uppenbarligen icke av bestämmelsen. Det torde även vara tydligt, att anordningar vidtagna av myndighet eller enskild i syfte att skydda egendom som vederbörande har under sin vård icke omfattas av den föreslagna bestämmelsen, lika litet som de enligt vad föredragande departementschefen framhöll vid tillkomsten av 1934 års lag drabbas av denna (se NJA I. I 1934 s. 479). Att anställa beväpnade nattvakter för att skydda sin egendom skall således alltjämt vara tillåtet. Det må för övrigt framhållas, att enligt 21 § polisreglementet den som skall ombesörja på enskild bekostnad anordnad bevakning kan av vederbörande myndighet erhålla förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten. Något krav på att den brottsliga sammanslutningen skall vara väpnad uppställes varken enligt förslaget eller enligt gällande lag.
Själva handlingen beskrives i nära anslutning till handlingsbeskrivningen i 1934 års lag. Vad beträffar upplåtande av plats för sammanslutningens verksamhet, omfattas sådan gärning av bestämmelsen vare sig den sker gratis eller mot vederlag.
Straffet har, med höjning av maximum, bestämts till högst straffarbete i två år. En i 3 § av 1934 års lag upptagen bestämmelse, att om den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, han må dömas till avsättning eller suspension ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, har med hänsyn till innehållet i 25: 7 i förslaget ansetts kunna utgå. Icke heller har det funnits erforderligt att bibehålla den likaledes i 3 § av 1934 års lag upptagna bestämmelsen, att om den brottslige är tjänsteman, detta skall anses såsom en försvårande omständighet.
1934 års lag innehåller utom nu berörda bestämmelser även stadganden om förverkande och beslag. Förverkande kan visserligen ske enligt 2: 18 i förslaget, men då övriga bestämmelser härom i 1934 års lag torde böra bibehållas, föreslår kommittén ingen annan ändring i nämnda lag än upphävande av straffbestämmelserna.
Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga handlingar finnas såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen för krigsmakten. I SL 8: 15 stadgas straff, där någon genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat av honom fullgöras, och i SLK 59 § första stycket meddelas enahanda bestämmelse för krigsman. Den senare bestämmelsen är emellertid jämlikt SLK 61 § tillämplig även på vissa som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. SL 8: 15 avser därför endast den som förövar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått värnpliktsåldern.
