skett i hans tjänsteutövning eller ock att våldet övats med visst direkt uppsåt, nämligen för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Detta torde i huvudsak överensstämma med gällande lag. Vad angår det fall att direkt uppsåt av nyss angivet slag icke föreligger, begränsar emellertid det i förslaget använda uttrycket "i tjänsteutövning" klarare än gällande lag "i ämbetsärende" det straffbara området till själva tjänsteutövningen. Vad som sker under färd till eller från tjänsteförrättning medtages sålunda ej. En tjänsteresa går in endast till den del någon tjänsteutövning förekommer under själva resan. Då straffbuden i 10 kap. avse skydd mot störningar i allmän verksamhet, medtages våld som ej sker i tjänsteutövning allenast såvitt viss avsikt föreligger. Närmast till hands kunde måhända tyckas ligga att anse ett våld, som icke förövas i tjänsteutövning, innefatta en störning av den allmänna verksamheten allenast såvitt den brottslige därigenom lyckats tvinga ämbetsmannen att vidtaga eller underlåta en tjänsteåtgärd. Om han icke lyckats i denna avsikt, skulle då allenast ett försök anses föreligga. Emellertid bör tillbakaträdande från försöket att påverka tjänsteutövningen icke medföra straffrihet, sedan våldet blivit övat. Brottsbeskrivningen har därför så avfattats, att brottet alltid är fullbordat i och med att våldet övats. Vad angår våld såsom hämnd för vad den angripne gjort eller underlåtit i sitt ämbete eller annan här avsedd syssla, har det straffbara området utsträckts att omfatta jämväl fall då den angripne lämnat sysslan vid tidpunkten för våldets förövande. Att hämnas på en ämbetsman genom att öva våld mot någon honom närstående är icke straffbart enligt 1 §, men kan bliva bestraffat enligt förslagets 4 §. Att öva våld å en ämbetsman för att hämnas på någon honom närstående faller däremot överhuvud ej under 10 kap., med mindre våldet sker i tjänsteutövning. Med den utformning bestämmelsen om våld å ämbetsman sålunda erhållit i förslaget, har det icke ansetts påkallat att i 10 kap. föreslå något stadgande om straff för försök till detta brott.
Straffskyddet för allmän verksamhet tillkommer ämbetsmän även för oriktiga åtgärder, såvitt de icke så uppenbart överskridit sitt kompetensområde att de böra likställas med enskilda personer som obehörigen utöva allmän verksamhet. Även om åtgärden faller inom vederbörandes kompetensområde, kan det undantagsvis anses straffritt att hindra en rättsstridig tjänsteutövning. Stundom, ehuru ännu mera sällan, måste det också anses tillåtet att tvinga en ämbetsman till en tjänsteutövning, som han rättsstridigt vill underlåta (jfr Thyrén IX s. 219). Att som medel mot orättmatighet från en ämbetsmans sida använda våld å person eller hot som innebär trängande fara kan emellertid icke anses tillåtet annat än i några få utpräglade fall, som kunna jämställas med nödsituationer. Att uppställa straffrihet i nödig omfattning har därför i förslaget, såvitt angår 1 §, ansetts böra liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen i det enskilda fallet. Vid tillämpning av denna paragraf kan vanligen endast som en mer eller mindre mildrande omständighet vid straffmätningen beaktas att tjänsteutövningen varit rättsstridig eller av den brottslige förmenats vara det. Annorlunda ställer sig
