ansvar redan av den anledningen, att sådan bevisning kan vara omöjliggjord just genom bevisförvanskningen. Den som vid en mordutredning undanskaffat liket bör kunna fällas till ansvar för bevisförvanskning, även om han gjort det omöjligt att fastställa om den avlidne blivit mördad eller ej. För straffbarhet förutsättes, att bevisförvanskningen är av betydelse för en pågående eller möjligen blivande brottsutredning. Det fordras alltså icke att utredningen redan börjat; vad som sker innan polisen hunnit till platsen är vanligen farligast. I sådana fall fordras icke heller att en utredning sedan verkligen kommer till stånd. Att förvanskningen skall avse bevis av betydelse för brottsutredning innebär icke att det skulle behöva vara fråga om ett avgörande bevis; det räcker att bevisförvanskningen är ägnad att i sin mån verka förryckande på utredningen.
Den brottsliga handlingen kan bestå såväl i förvanskande eller undanröjande av äkta bevis som i åberopande av falskt bevis. Handlingen kan alltså till sin typ likna vilken som helst av förfalskningens positiva eller negativa former. Brottet skiljer sig från ett förfalskningsbrott därigenom att det som föremål förutsätter icke ett visst bevismedel utan bevisningen i dess helhet. Med bevisningen förstås i detta sammanhang den yttre situationen, indicierna. Att framställa osanna tillvitelser, lämna oriktiga uppgifter, framskaffa falska vittnen eller bearbeta vittnen blir i viss utsträckning straffbart enligt 13 kap. i förslaget. Dylika åtgärder göra icke i och för sig förevarande paragraf tillämplig ens i de fall som icke äro straffbara enligt 13 kap. Den som söker styrka sina oriktiga uppgifter genom förvanskning av indicier blir emellertid straffbar dels för bevisförvanskningen enligt förevarande paragraf, och dels för den oriktiga uppgiften om 13 kap. är tillämpligt. Ansvar för åberopande av falskt bevis kan också, ehuru mera sällan, drabba falska vittnen. Ett vittne, som vid polisförhör lögnaktigt uppger sig ha sett en efterspanad brottsling på annan ort än den där han verkligen befann sig och därigenom leder polisen på villospår, kan emellertid icke straffas enligt 9 § men väl, i den mån förutsättningarna därför äro uppfyllda, enligt 10 § för motverkande av den brottsliges befordran till straff. I vad mån den tilltalade eller misstänkte själv kan bliva straffad för bevisförvanskning skall beröras i det följande.
Bevisförvanskning kan avse varje föremål som är av betydelse såsom bevis för en brottsutredning. Förfalskning av en handling med avseende på innehållet blir visserligen straffbar allenast enligt 12 kap., men en förvanskning som icke avser innehållet utan t. ex. papperets kvalitet eller utstyrsel faller under förevarande paragraf. Paragrafen är vidare tillämplig på utplånande av fotspår eller fingeravtryck eller åstadkommande av nya vilseledande sådana, likaså på förvanskning av fotografier eller bilder. Att fila på slagstiftet till ett mordvapen, så att det icke kan avgöras om en på brottsplatsen anträffad patronhylsa avskjutits därur, är ett typiskt exempel på bevisförvanskning. Handlingen behöver emellertid icke vara inriktad på något visst föremål utan kan avse situationen i allmänhet. Den kan exempelvis bestå i att flytta en kropp eller städa ett rum, om en sådan åtgärd inverkar på möjligheten att rekonstruera ett brottsförlopp. Då för ansvar icke förutsättes att
