brottsutredning pågår, kan bevisförvanskning bestå i att före utredningens början utplåna eller förändra spår, som bära vittne om ett brott och kunna leda till upptäckande av den brottslige eller brottet. Åtgärder som vidtagits innan brottet förövats skola emellertid icke föranleda ansvar för bevisförvanskning men utgöra i regel medverkan till brottet. Att, efter det en sak frånhänts någon genom brott, med saken taga befattning ägnad att försvåra dess återställande är straffbart såsom häleri; det moment av bevisförvanskning som kan ligga i gärningen skall i regel icke medföra särskilt ansvar för hälaren. I den mån varken ansvar för medverkan eller för häleri ifrågakommer kan förevarande paragraf vara tillämplig. Denna kan sålunda vid försäkringsbedrägeri medelst mordbrand tillämpas på den som utan att ha del i huvudbrottet omhändertager och förvarar egendom, som gärningsmannen före eldens anläggande undanskaffat men för vilken han begärt ersättning av försäkringsgivaren. I vissa fall kan den också tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller döljer annans brottsliga förvärv (jfr NJA 1940 s. 536).
Den som fälles till ansvar för att ensam ha utfört huvudbrottet eller medverkat därtill kan, såsom vid 3: 3 framhållits, stundom böra dömas både för detta brott och för bevisförvanskning. Vanligen måste dock bevisförvanskning anses i och för sig straffri för samtliga till huvudbrottet medverkande. I den mån ansvar för huvudbrottet icke inträder, kan naturligen ansvar för bevisförvanskning ådömas även den som med skäl misstänkes för att ha begått brottet eller medverkat därtill. Den som vid en mordutredning omöjliggjort sakens uppklarande genom att undanskuffa liket kan alltså fällas till ansvar för bevisförvanskning, även om han själv misstänkes vara mördare.
Kommittén. har icke funnit skäl att, såsom Thyrén föreslagit, utsträcka den straffrihet, som nu tillkommer den brottsliges närmaste i fråga om hans döljande eller främjande av hans flykt, till att jämväl gälla i fråga om bevisförvanskning. Den gällande rättens straffrihet bibehålles i förslagets 10 §, men det synes vara en betydande skillnad mellan de där avsedda åtgärderna, att dölja den brottslige, främja hans flykt eller dylikt, å ena, samt att förvanska bevisningen, å andra sidan.
Förslaget innefattar icke införande av straffskydd för bevisningen i tvistemål. Indiciebevisningen är icke av lika stor betydelse i tvistemålen. Avgörande äro vanligen skriftliga bevis och muntliga utsagor, och förfalskning eller osanna utsagor kunna medföra ansvar enligt förslagets 12 eller 13 kap. Undantagsvis kan naturligtvis förvanskning av exempelvis ett varuprov eller ett blodprov vara avgörande för utgången av ett tvistemål. Att bestraffa bevisförvanskning i tvistemål över lag torde emellertid icke kunna komma i fråga, och försiktigheten synes därför bjuda att begränsa det straffbara området till brottmålen.
Beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet har redan framhållits, att enligt förslaget icke kräves avsikt att handla vare sig till gagn eller till men för någon misstänkt. Under straffbudet faller även exempelvis
