att spåren efter ett brott igensopas av någon som blott handlar i avsikt att icke själv bliva inblandad i en brottsutredning. Givetvis kunna emellertid åtgärder, som till resultat ha ett förvanskande av bevis, vara påkallade för att motverka brottets följder och äro då enligt allmänna grunder straffria. Den som anser sin åtgärd påkallad för dylikt ändamål, t. ex. för att en misshandlad skall få sjukvård eller trafiken kunna komma fram efter en genom ovarsam framfart vållad sammanstötning, kan uppenbarligen icke fällas till ansvar enligt förevarande paragraf, även om bevisningen förvanskas genom åtgärden. Enär förslaget i likhet med gällande lagbestämmelser upptager straff även för oaktsamhet, torde det, såsom Thyrén framhållit, endast vara ägnat att leda till osäkerhet i tillämpningen, om man vid det uppsåtliga brottet skulle uppställa större krav i fråga om uppsåtet än vid andra uppsåtliga brott. Alltså fordras blott att samtliga omständigheter vid brottet äro täckta av vanligt uppsåt; bland annat måste bevisförvanskaren inse att hans åtgärd kan ha betydelse för en brottsutredning. Sådana krav på särskild avsikt som det i SL 16 kap. uppställda på argt uppsåt bliva alltid till sin innebörd mera ovissa än det allmänna uppsåtsbegreppet. Det är bättre att låta dylika omständigheter endast inverka på straffmätningen.
Straffet för bevisförvanskning för att hjälpa en brottslig är för närvarande enligt SL 10: 18 a fängelse i högst sex månader eller böter; sker det för egen vinning, kan straffarbete i högst två år ådömas. Är åter avsikten att få en oskyldig fälld till straff, kan straffet för bevisförvanskning enligt SL 16: 1 och 2, alltefter svårhetsgraden av det brott för vilket den oskyldige misstänkliggjordes, växla mellan böter och straffarbete i högst sex år; blev den tilltalade fälld till straff och straffet till fullo eller till någon del verkställt, kan bevisförvanskarens straff enligt SL 16: 3 bliva ännu högre, t. o. m. livstids straffarbete. Enligt förslaget skall bevisförvanskning straffas högst med straffarbete i två år, d, v. s. med böter, fängelse eller straffarbete i högst två år; är bevisförvanskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall emellertid dömas till straffarbete i högst sex år. De omständigheter som framför allt förtjäna beaktande vid straffmätningen äro tydligen dels avsikten med bevisförvanskningen, dels svårhetsgraden hos det brott utredningen avser, dels ock hur mycket utredningen försvåras genom förvanskningen. Såsom exempel på grov bevisförvanskning nämnes i den föreslagna lagtexten att den sker med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. En sådan gärning bör regelmässigt bedömas som grov bevisförvanskning; endast om det brott som lägges den oskyldige till last är ringa och omständigheterna vid bevisförvanskningen i övrigt mildrande, torde det vara rimligt att tillämpa den vanliga straffskalan. Har åter bevisförvanskaren uppsåt att hjälpa en brottsling, torde man endast helt undantagsvis, då fråga är om ett mycket grovt brott och en kraftig bevisförvanskning, ha skäl att tillgripa den strängare straffskalan.
I paragrafens andra stycke upptages ett mot uppsåtlig bevisförvanskning svarande oaktsamhetsbrott. För detta brott föreslås ingen särskild beteckning och allenast böter såsom straff.
