Enligt gällande rätt straffas den som hjälper en brottsling genom att undanröja bevis om gärningen, även om han icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Gärningen skall alltså vara uppsåtlig utom såtillvida att den hulpnes egenskap att vara brottslig icke behöver vara täckt av uppsåt; det är tillräckligt med oaktsamhet i detta hänseende. Straffet är enligt SL 10: 18 a andra stycket böter. Bevisförvanskning som riktar sig mot en oskyldig straffas enligt SL 16: 4, om den prövas ha skett av obetänksamhet, med straffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter alltefter svårhetsgraden av det brott som lägges den oskyldige till last. Såsom obetänksamma räknas såväl oaktsamma som vissa uppsåtliga brott.
I förslaget ha alla rent uppsåtliga fall, utan hänsyn till avsikten, förts till första stycket. Till andra stycket ha förts oaktsamhetsfallen, beträffande vilka det finnes ännu mindre anledning att skilja mellan om åtgärden varit till hjälp eller men för en misstänkt eller ej. Alla såsom uppsåtliga till första stycket hänförliga gärningar bliva emellertid icke vid oaktsamhet straffbara enligt andra stycket. Straff enligt detta skall endast drabba den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis. Härmed förstås att gärningsmannen skall dels uppsåtligen ingripa i en pågående eller förväntad brottsutredning, dels ock därvid av oaktsamhet åstadkomma samma resultat som i första styckets fall. Ansvar kan sålunda icke drabba den som av oaktsamhet utplånar fingeravtryck eller andra spår av ett brott, med mindre han gör det i samband med att han uppsåtligen och opåkallat blandar sig i vad som hör till en brottsutredning. Straffbudet är framför allt riktat mot dem som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till ansvar, verkställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom försvåra eller störa polisutredningen. Det är emellertid att märka att det straffbara området icke i något objektivt hänseende är vidsträcktare än första styckets och att fråga alltså endast är om indiciebevisningen. Enskilda personer som på förhand utfråga vittnen kunna nog åstadkomma ohägn genom att framställa suggererande frågor som få vittnena att tro sig veta annat och mera än de verkligen iakttagit, men mot dylikt torde det vara gagnlöst att ingripa med straff.
Såsom vid 9 § framhållits har s. k. personalfaution, att dölja en brottsling, främja hans flykt, undanröja bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverka den brottsliges befordran till ansvar, före 1942 års lagstiftning behandlats såsom en form av delaktighet, efterföljande delaktighet. Thyrén (IX 8–´10 §§ samt s. 212 och 228–230) framhåller, att förhållandet mellan för brottet och personalfautionen visserligen döljer flera ännu olösta svårigheter men att det riktiga dock otvivelaktigt vore att i enlighet med den moderna lagstiftningens bestämda tendens behandla
