Vid 1942 års riksdag behandlades två motioner (I: 179 och II: 233), i vilka hemställdes om lagstiftning för att kriminalisera propaganda mot medborgargrupper, vilken utginge från deras trosbekännelse eller ras. Med motionärernas yrkande åsyftades tydligen främst skydd mot antisemitisk propaganda.
Motionerna behandlades av första lagutskottet, som anförde följande (utlåtande nr 42).
Såsom av en av utskottet lämnad redogörelse framgår, förekomma i utländska lagar bestämmelser, varigenom stadgas straff för upphetsande mot varandra av olika grupper av befolkningen på grund av olikheter i ras, religion eller politiska och sociala övertygelser. Även i vårt land har – i samband med 1936 års lagstiftning mot statsfientlig verksamhet – övervägts att införa sådana bestämmelser. Därvid fästes emellertid huvudvikten vid den propaganda som går ut på hetsande av samhällsklasser och politiska motståndare mot varandra. Det framhölls att på detta område en gränsdragning mellan den skarpa men berättigade kritiken å ena samt den skymfande och hetsande å den andra sidan vore synnerligen vansklig, och några allmänna bestämmelser om straff för upphetsande mot befolkningsgrupp komme icke till stånd.
De nu förevarande motionerna taga åter sikte på att skapa skydd mot sådan propaganda mot medborgargrupper som utgår från deras trosbekännelse eller ras. Beträffande förekomsten här i riket av dylika kränkande angrepp mot medborgargrupp är den antisemitiska propagandan den enda mera framträdande. Erfarenheterna giva vid handen, att denna tagit sig uttryck, som icke böra vara tillåtna. och att med nu gällande straffbestämmelser de anstötliga fall, mot vilka ett ingripande måste anses ha varit påkallat, icke alltid kunnat åtkommas. Det bör beaktas, att beträffande den nu ifrågavarande propagandan icke föreligga samma svårigheter att draga en gräns mellan vad som är otillbörligt och vad som kan hänföras till berättigad kritik som i fråga om propagandan mot samhällsklasser eller politiska motståndare. Enligt utskottets mening är det helt naturligt, att ett eller annat kränkande överord, fällt i striden mellan olika politiska partier, får passera obestraffat. Men till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt i deras ras eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna anständighetskänslan och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse.
Utskottet uttalade vidare, att utskottet på grund av det anförda skulle ansett skäl föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag i ämnet, om icke, enligt vad utskottet inhämtat, straffrättskommittén vore sysselsatt med de kapitel i strafflagen, till vilka straffbestämmelser av nu ifrågasatt art skulle höra. Då det sålunda kunde förväntas att frågan, oberoende av om riksdagen gjorde någon framställning i ämnet eller ej, bleve föremål för fullständig utredning, hemställde utskottet, att de förevarande motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna utan votering.
Frågan återupptogs vid 1943 års riksdag. I två vid riksdagen väckta motioner (I: 90 och II: 137) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
