Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1944 69.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
241
Förfalskningsbrott.
12 kap.

samt i 18 § för att någon begagnar sig svikligen av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgivet är. Slutligen bör erinras om straffbestämmelsen i 23 kap. 1 § 3. för bedrägeri mot borgenärer i konkurs därigenom att gäldenär, som är köpman eller eljest bokföringsskyldig, fört falska böcker eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort.

Straffen för de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten voro ursprungligen, för nutida uppfattning, i allmänhet mycket hårda. För förfalskning av allmänna arkivhandlingar och även för vissa fall av penningförfalskning var t. ex. lägsta straffet bestämt till straffarbete i fyra år. För det i 8 kap. 22 § behandlade förfalskningsbrottet var stadgat ett straff av straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid. Däremot voro de i 22 kap. reglerade missbruken av bevismedel genomgående belagda med jämförelsevis lindriga straff.

De ovan angivna straffbestämmelserna i 1864 års strafflag ha icke på något mera ingripande sätt berörts av det lagstiftningsarbete som ägt rum under strafflagens giltighetstid fram till de år 1942 vidtagna lagändringarna. Viktigast äro åtskilliga jämkningar av straffsatserna i mildrande riktning. Sådana ha ägt rum i stor utsträckning genom lagändringar 1890 och 1937. Den senare lagstiftningsåtgärden innebar även för några fall, inom 22 kap., skärpning av straffen.

Beträffande de särskilda brotten och deras beskrivning ha före 1942 endast oväsentliga ändringar ägt rum i 12 kap. Bestämmelsen i 9 § om norska allmänna handlingar, stämplar och märken upphävdes 1906. I fråga om främmande stats allmänna stämplar och märken infördes 1890 i 10 § en bestämmelse, som beredde Konungen möjlighet att förläna dem samma straffskydd emot förfalskningsbrott som inhemska bevismedel av denna art; med stöd härav ha så gott som alla främmande staters stämplar och märken likställts med svenska. Bestämmelsen i 11 § om skydd för gräns- och vattenhöjdsmärken utvidgades 1917 till att även avse annat märke av varaktig beskaffenhet, som blivit utsatt vid plan- eller höjdmätning.

Utanför 12 kap. ha ändringarna på förevarande område varit något mera omfattande. Bestämmelserna i 8 kap. 20 och 21 §§ angående handling som innefattar bevis för rikets säkerhet eller rättigheter emot annan stat erhöllo vid en omarbetning av detta kapitel, som lagfästes 1940, ändrad avfattning. Bl, a. upptogs även här en föreskrift, att där någon annan än förfalskaren gör bruk av förfalskad handling av ifrågavarande beskaffenhet, han skall anses som hade han förfalskningen själv gjort (18 § tredje stycket). Att undanhålla eller fördärva sådan handling straffbelades även där det skett av oaktsamhet ( 19 § andra punkten). Försök till hithörande brott kriminaliserades i viss utsträckning (23 §). – Inom 22 kap. ha ett par bestämmelser om straffskydd för bevismedel tillkommit i samband med ändringar i äktenskapslagstiftningen. I 8 § infördes sålunda 1915 ett stadgande om straff för den som emot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som enligt

lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder; om

162440592