falsk bokföring kan bliva att bestraffa såsom enkelt bokföringsbrott enligt 5 §. – Utöver vad som nämnts ha såväl i några av de äldre bestämmelserna i 12 kap. som i stadganden, vilka dit överflyttats, vidtagits vissa mindre jämkningar och ändringar i straffsatserna.
Det förslag av straffrättskommittén, som ligger till grund för 1942 års lagstiftning inom 12 kap:s område, upptog vissa mera ingripande förändringar och vissa utvidgningar, varigenom förut strafflösa missbruk skulle komma att kriminaliseras. Förslaget vann i den delen icke bifall, utan reformen begränsades i fråga om brott med avseende på bevismedel väsentligen till sådana jämkningar och omflyttningar, som omedelbart föranleddes av förmögenhetsbrottens nydaning. Såsom skäl härför anfördes att man ej borde mer än oundgängligen nödigt vidtaga ändringar i 12 kap., förrän detta bleve föremål för en fullständig omarbetning. Enligt de direktiv, som meddelats för kommitténs nu förevarande arbete, bör kommittén framlägga förslag till en sådan omarbetning.
En första fråga, till vilken kommittén härvid har att taga ställning, gäller avgränsningen av de brottstyper, som skola finna sin behandling i detta kapitel. Efter 1942 års ändringar har kapitlet, såsom av det föregående framgår, blivit mycket omfattande och kommit att upptaga brott av tämligen skiftande beskaffenhet. Dessa ändringar voro, såsom nyss nämnts, endast av provisorisk karaktär och kommittén har funnit, att vissa av de brott, som 1942 överflyttades till 12 kap., icke böra erhålla sin definitiva plats i detta kapitel utan på annat ställe i det parti av strafflagen som nu gjorts till föremål för omarbetning.
Frågan om förfalskningsbrottens avgränsning hänför sig framför allt till dels det sätt, varpå missbruk av bevismedel äger rum, dels arten av de bevismedel, som bliva föremål för missbruk.
I förstnämnda hänseende får kommittén erinra om följande inom straffrättsvetenskapen vanliga indelning av de gärningar, vilka kunna vara att bestraffa såsom förfalskningsbrott i vidsträckt mening: 1) En central plats intages naturligen av de förfaranden, genom vilka man framställer ett oäkta bevismedel. De beskrivas åskådligt i vissa av 12 kapitlets bestämmelser om förfalskning av handlingar. I 4 § talas t. ex. om att man falskeligen i annan persons namn skriver handling av visst slag eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar. Man åstadkommer sålunda ett bevismedel, som helt eller delvis icke är framställt av den person, från vilken bevismedlet har sken av att härröra. Sådana förfaranden betecknas såsom materiell förfalskning; dit hänföres även begagnande av ett oäkta bevismedel. Till åtskillnad från den närmast följande gärningstypen användes beteckningen positiv materiell förfalskning. I fråga om samtliga de bevismedel, som överhuvud åtnjutit skydd enligt 12 kap., straffbelägges däri detta slag av förfalskning. 2) En annan gärningsform är att man förintar ett äkta bevismedel, antingen fullständigt, så att det överhuvud upphör att existera, eller åtminstone på det sätt att det icke vidare kan användas såsom bevismedel. Detta var endast i mindre utsträckning straffbelagt
