sedlighetsbrott, kan emellertid vara att anse som grovt. I lagtexten upptages vidare som exempel på grovt fall att åtalet innefattar missbruk av tjänsteställning. Att allmän åklagare anställer falskt åtal måste nämligen i regel anses i hög grad straffvärt. Ett åtal kan jämväl vara att hänföra under den strängare straffskalan på grund av det sätt varpå åtalet utföres. Den som till stöd för sitt åtal anför flerfaldiga osanningar bör sålunda knappast kunna bedömas enligt straffskalan för normalfall. Att den åtalande handlat med direkt uppsåt att få en oskyldig fälld till straff är också en omständighet som bör beaktas vid prövningen av frågan om åtalet skall bedömas som grovt. För ringa fall åter föreslår kommittén en straffsats av fängelse eller böter. Dit äro framför allt att hänföra åtal för obetydliga förseelser samt ansvarsyrkanden, vilka endast framstå såsom ett underordnat moment vid utförande av en civil talan, såsom då en svarande, som yrkar att ett mot honom åberopat avtal må förklaras ogiltigt enligt 31 eller 33 § avtalslagen emedan han anser sig ha visst moraliskt fog därför, finner sig böra ge eftertryck åt sitt bestridande av kärandens krav genom att yrka ansvar på honom för ocker ehuru han inser att detta yrkande utsiktslöst. Även en svarandes rekonventionsvis framställda yrkande om ansvar på käranden för falskt åtal torde ofta vara att bedöma såsom ett ringa fall.
Att ett falskt åtal innefattar ärekränkning föranleder naturligtvis icke, att jämte förevarande paragraf även SL 16 kap. skulle bliva tillämpligt. Jämvål ärekränkande beskyllningar, som utföras genom åtal, konsumeras av straffet för falskt åtal. Om däremot en ärekränkande beskyllning föranlett ärekränkningsåtal och den tilltalade för att bevisa beskyllningens sanning i sin ordning åtalar den beskyllde och därför rekonventionsvis dömes för falskt åtal, är han icke därmed fri från ansvar för ärekränkning (se NJA 1909 s. 636, 1915 s. 614 och 1916 s. 421).
Liksom medverkan till mened är även medverkan till falskt åtal straffbar. Att den som väcker åtalet till äventyrs på grund av subjektiv omständighet såsom sinnessjukdom eller bristande uppsåt icke kan fällas till ansvar fritager icke en medverkande som fyller de subjektiva kraven. Den medverkandes subjektiva inställning bedömes för sig, varför det kan inträffa att gärningsmannen dömes för falskt åtal men den medverkande för obefogat åtal enligt följande paragraf eller att omvänt en medverkande dömes enligt förevarande paragraf, t. ex. för anstiftan till falskt åtal, men gärningsmannen för obefogat åtal.
Falskt åtal torde, vare sig brottet bestämmes såsom i gällande lag eller som i förslaget, vara sällsynt, och bevisningssvårigheter göra det än mera sällsynt, att någon blir straffad för falskt åtal. Däremot förekommer det i ett jämförelsevis icke ringa antal fall, att åtal anställes ehuru sådan åtgärd måste anses obefogad.
För ogrundade åtal, vilka icke kunna anses ha väckts av argt uppsåt och därför icke falla under de stränga straffbestämmelserna för sådana fall i
