av ett avtal för att låta dess rättsverkningar inträda vid en senare tidpunkt än då avtalet ingicks torde sålunda i allmänhet falla utanför bestämmelsen. Straff kan däremot inträda exempelvis, om någon för skens skull med en tjuv upprättar ett köpekontrakt enligt vilket han försålt tjuvgodset till tjuven. Ett sådant skenkontrakt kan ofta vara mera verksamt i bevishänseende än ett intyg om att tjuven åtkommit godset på ärligt sätt.
I subjektivt avseende fordras enligt 10 § uppsåt omfattande de objektiva förutsättningarna för straffbarhet.
Straffet, som enligt SL 12: 21 är böter, har ansetts böra för normalfall bestämmas till böter eller fängelse. För fall där brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse som grovt föreslås en strängare straffskala upptagande fängelse eller straffarbete i högst två år. Denna straffsats överensstämmer med normalskalan för allmänna straff enligt 25: 1 i förslaget. Det torde vara motiverat, att ämbetsman för osant intygande under förhållanden, som skulle göra 25: 1 tillämplig därest ej nämnda lagrum innehölle ett förbehåll för det fall att gärningen är särskilt straffbelagd, kan fällas enligt förevarande paragraf till samma allmänna straff som om 25:l tillämpades. Även för annan än den som är underkastad ämbetsansvar torde straffet för osant intygande stundom böra sättas högre än maximum i straffskalan för normalfall, exempelvis där gärningen består i utfärdande av grovt oriktigt intyg att användas såsom bevis i rättstvist av synnerlig vikt.
Om såväl 9 § som 10 § gäller, att straffbudets räckvidd är begränsad av bestämmelserna om ansvar för bedrägeri eller för försök därtill. Liksom förfalskning, som utgör medel för bedrägeri eller bedrägeriförsök i regel icke bestraffas enligt 12 kap. utan blott såsom bedrägeri eller försök till sådant brott, bör även ansvar för osann försäkran eller osant intygande anses i allmänhet bliva konsumerat av bedrägeriansvaret. Den som till myndighet avger osann försäkran för ernående av en ekonomisk förmån och därmed gör sig förfallen till ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök, är sålunda att döma för sådant brott men åtminstone i regel icke därjämte för osann försäkran, och den som utfärdar ett osant intyg att begagnas av annan för bedrägeri, gör sig skyldig till medverkan till bedrägeri och bör åtminstone i regel icke erhålla straff också för osant intygande. Att bedrägeri i sådana fall förövas genom ett annat brott är ägnat att låta det framstå som svårare än eljest men torde dock i allmänhet knappast böra föranleda att bedrägeriet anses som grovt. Det torde vara lämpligt att, ehuru endast bestämmelserna om bedrägeri eller bedrägeriförsök tillämpas, i domen jämväl åberopa 9 eller 10 § i detta kapitel, liksom det vid bedrägeri genom förfalskning ansetts lämpligt att citera den ifrågakomna förfalskningsbestämmelsen.
Medverkansbestämmelserna i 3: 3 och 4 i förslaget äro tillämpliga i fråga om gärningar enligt 9 och 10 §§ liksom beträffande t. ex. mened. Det fordras härför, att någon såsom gärningsman uppfyller de objektiva förutsättningarna för ansvar och att den medverkandes uppsåt eller oaktsamhet omfattar
