att annan begår brottet i fråga. Att den medverkande själv uppfyller de objektiva förutsättningarna för ansvar fordras däremot icke. Han kan sålunda ådraga sig ansvar för medverkan till osant intygande, även om den osanna uppgiften skulle gälla hans egna angelägenheter.
I denna paragraf ha sammanförts vissa fall, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk av urkund. Här avses icke fall, i vilka urkunden förfalskats. Begagnande av förfalskad urkund har hänförts till 12 kap. I stället avses vissa fall, i vilka urkunden äger osant innehåll eller den begagnas på sådant sätt att den är ägnad att vilseleda. –
Det första av dessa fall är det, att någon åberopar eller utlämnar osann urkund varom förmäles i 10 §. Thyrén har i sitt utkast (V. I 9 §) upptagit en liknande straffbestämmelse.
Den urkund som avses i detta fall skall vara sådan som omförmäles i 10 §. Emellertid fordras icke, att någon kan straffas för dess utfärdande. Även om urkundens utfärdare går straffri t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, kan således den som åberopar eller utlämnar urkunden ådraga sig ansvar enligt förevarande paragraf. Såsom framhållits beträffande 10 § kan en intygsgivare själv under vissa omständigheter bliva att straffa enligt 11 §, ehuru han går fri från straff enligt 10 §. Detta kan bliva händelsen exempelvis om någon skriver ett osant intyg i god tro och sedermera, då han kommit till insikt om dess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.
Medan det i 12: 4 i förslaget stadgas ansvar för den som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund, bestraffas här åberopande eller utlämnande av osann urkund. Det fordras sålunda enligt förevarande paragraf icke, att någon åtgärd vidtages med själva urkunden. Ett sådant krav, som år naturligt beträffande falsk urkund emedan det i sådant fall är själva urkunden som är behäftad med fel, har icke synts böra uppställas beträffande osann urkund. Även ett åberopande som sker genom företeende av kopia faller därför under straffbestämmelsen. Att åberopa en urkund enbart i ett annat hänseende än det vari den är osann medför emellertid uppenbarligen icke ansvar.
Det fordras vidare, att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Ett åberopande av ett osant intyg vid ett privat samtal med någon, som icke har med intygets innehåll att göra, eller ett utlämnande av intyget till någon, som ej kan antagas göra bruk av det eller lämna det vidare, ådrager därför icke ansvar. Även i övrigt innebär kravet på fara i bevishänseende, såsom framgår av det beträffande 10 § anförda, en begränsning av det straffbara området. Det andra i paragrafen behandlade fallet består i att någon sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund. Bestämmelsen avser handlingar som, i olikhet mot vanliga avskrifter, genom det sätt på vilket de tillkommit äro ägnade att inge föreställningen att de äro riktiga kopior. En
