vanlig avskrift framstår icke såsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attest varigenom så sker faller, om den är oriktig, under 10 §. Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant som genomslag på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper eller dylikt, anses den däremot förtjäna viss tilltro även utan sådan attest. Detsamma gäller en stencilerad handling, som förefaller att ha tillkommit med begagnande av samma stenciler som originalet. Kommittén har funnit det önskvärt, att straffskydd uppställes mot missbruk av handlingar som på detta sätt genom själva sitt utseende synas ge vid handen att de äro riktiga. Fördenskull föreslås straff för den som utger en sådan handling för att vara en riktig kopia. Bestämmelsen omfattar såväl fall, |i vilka ett äkta original icke existerar, som ock det, att ett original väl finnes men avviker från kopian, t. ex. så att en siffra ändrats i denna. Originalet behöver icke ha upprättats till bevis. Även t. ex. en fotografisk kopia av ett rent privatbrev synes nämligen böra omfattas av straffskyddet.
Det fordras för straffbarhet som sagt, att kopian är oriktig, men däremot är det naturligtvis likgiltigt, huruvida originalet är behäftat med någon felaktighet. Att åberopa en riktig kopia av en urkund med osant innehåll kan emellertid som förut nämnts vara att bedöma såsom hänförligt till det första av de i paragrafen behandlade fallen. En muntlig uppgift, att en företedd handling är en riktig kopia, är tillfyllest för straffbarhet. Det kräves emellertid vidare, att åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Såsom ett tredje fall upptages i paragrafen, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. En motsvarighet till denna bestämmelse finnes i SL 12: 6 a, varest stadgas straff för den som svikligen begagnar sig av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan eller som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken beviset är utfärdat.
Den föreslagna bestämmelsen avser liksom den nuvarande urkund, som är utställd för viss person. Som exempel nämnas pass och betyg, men även andra urkunder hänföras under paragrafen, i den mån de äro att jämställa med de nämnda, d. v. s. äro utfärdade för att tjäna till att identifiera den person för vilken urkunden är utställd eller ange egenskaper hos honom. Hit höra sålunda exempelvis legitimationskort, passersedlar och för viss person utställda inträdesbiljetter. Däremot omfattar paragrafen icke handlingar, vilka huvudsakligen tjäna annat ändamål än det angivna. En bankbok eller ett på viss person utställt skuldebrev kan väl användas såsom bevis om identitet, men emedan dessa handlingar utställas i första hand för att tjäna till bevis om rättighet, höra de ej hit. Icke heller hör hit brev eller kuvert, på vilket adressatens namn är angivet. Att någon vilseleder annan angående sin identitet medelst en urkund, som ej upprättats för att tjäna till bevis i detta hänseende, torde nämligen icke böra bedömas annorlunda än om han uppnådde denna effekt t. ex. genom att åberopa muntlig utsaga av annan person. För sådan gärning kan, om erforderliga förutsättningar äro för handen, inträda ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök.
