svårhetsgrad i förhållande till bodräkt. Ett stadgande härom föreslås upptaget i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf.
På sätt nedan vid 24 kap. skall närmare utföras, är enligt nämnda kapitel i dess nu gällande lydelse olovligt tillgrepp av vissa uppräknade naturprodukter straffbart som åverkan, varemot tagande av andra naturprodukter är straffritt. Härifrån gjordes redan är 1875 det undantaget, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna till värde överstigande snatterigränsen skulle bestraffas som stöld. I överensstämmelse härmed gäller nu enligt SL 20: 8, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna blir stöld, om värdet går över trettio kronor. Under nämnda förutsättning skall stöldansvar drabba den som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen fäller träd i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna eller i sådant uppsåt olovligen tager av växande tråd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.
Enligt kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (NJA II 1942 s. 370 f.) skulle SL 24 kap. upphävas och i 20 kap. i stället för nu förevarande stadgande upptagas en allmän regel, att vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp jämväl skulle gälla där någon från fastighet olovligen avskiljer och tager något som hör till denna. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innefattade en erinran om att tillgrepp i angivna fall kommer att bestå icke, såsom vid lös sak, i ett blott besittningstagande utan i ett avskiljande jämte ett därmed förbundet besittningstagande. I övrigt ansåg kommittén samma ansvarsregler kunna gälla för fast som för lös sak. Kommittén ansåg, att strafflagen icke borde angiva vilka naturalster det är tillåtet eller icke tillåtet att taga; sådana naturalster som äro jordägaren förbehållna borde, liksom kulturprodukter av fastighet, anses likställda med andra föremål för tillgrepp, och det borde ankomma på privaträttens regler att avgöra vilka naturalster som äro av dylik beskaffenhet. I avbidan på privaträttslig reglering av detta ämne angavs i en övergångsbestämmelse, att samma naturalster som förut skulle vara förbehållna jordägaren. Av Övergångsbestämmelsen skulle motsättningsvis framgå, att rätten för envar att även å annans skog eller mark taga vissa naturprodukter, t. ex. skogsbär, svampar och blommor, icke skulle inskränkas genom förslaget.
Kommitténs förslag blev i denna del icke bifallet av riksdagen, vilken i stället, med bibehållande av SL 24 kap. i huvudsak oförändrat, i SL 20: 8 insatte det nyssnämnda förut i 20: 2 upptagna stadgandet. Riksdagen ansåg nämligen, att frågan om åverkansbrotten borde prövas först i samband med att kommittén behandlade skadegörelsebrottet.
I kommitténs nu föreliggande förslag behandlas skadegörelsebrottet i 24 kap. Det fördelas på tre svårhetsgrader, av vilka den lindrigaste kallas åverkan. Enligt särskilt stadgande i förslagets 24: 2 skall den som å skog eller mark olovligen tager växande träd eller av växande träd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som
