ej är upphugget eller berett till bruk, dömas för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Uppräkningen av vilka naturalster det är förbjudet att tillägna sig har alltså i avbidan på privaträttsliga bestämmelser i ämnet bibehållits i strafflagen. För tillgrepp av sådana naturalster skola, i den mån brottet är ringa, fortfarande gälla i 24 kap. givna särbestämmelser. I 20: 8 föreslår kommittén upptagen samma regel som upptogs i dess tidigare förslag, nämligen att de allmänna bestämmelserna i 20 kap. skola gälla även beträffande fastighet, men därifrån föreslår kommittén dock nu undantag för det fall att brottet är att anse allenast såsom åverkan enligt 24: 2. När detta undantagsfall icke föreligger, blir enligt förslaget tillgrepp av fastighets beståndsdelar efter omständigheterna vid brottet att bedöma som stöld, bodräkt, grov stöld eller annat tillgrepp enligt någon av 1, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ i 20 kap. Det torde härvid vara lämpligt att citera 8 § jämte den av nyssnämnda paragrafer som är tillämplig.
Kommittén utgår från att frågan när besittning till fastighet är för handen löses av privaträttens regler. I detta hänseende innehåller gällande strafflag vissa bestämmelser, nämligen dels undantaget i SL 20: 8 för den som äger del i, innehaver eller äger rätt att nyttja fastighet, dels ock de särskilda reglerna om delägare i eller brukare av fastighet i SL 24: 6 och 7. I den mån det sakliga syftet med dessa bestämmelser är att bereda vissa fall en lindrigare behandling, synes det bättre kunna nås genom gärningens hänförande till en privilegierad grad av brottstypen eller genom straffmätningen. Därtill kommer att bestämmelserna visat sig synnerligen besvärliga att tolka.[1] Kommittén har därför ansett det bättre att icke giva något uttryckligt stadgande utan låta allmänna regler gälla. Liksom beträffande lös egendom en sambesittare kan stjäla av en annan, begår den stöld som utan att vara ensam innehavare av en fastighet därifrån tillägnar sig vad som tillkommer annan vilken jämte honom innehar fastigheten. Beträffande den som är ensam besittare av fastigheten bliva däremot bestämmelserna i SL 22 kap. tillämpliga. Som ensambesittare kunna betraktas ägare, förmyndare och andra självständiga förvaltare, arrendatorer, hyresgäster och andra innehavare med total bruksrätt, varemot innehavare av partiell bruksrätt icke äro ensambesittare till fastigheten eller någon del därav.
Frånsett undantaget i 24: 2 innebär den av kommittén intagna ståndpunkten, att ett tillgrepp från fastighet i annans besittning bör anses som stöld, om förutsättningarna härför i övrigt äro för handen. Detta gäller även om det är fastighetsägaren själv som tillgriper beståndsdelar vilka icke tillkomma honom. Såvitt angår kulturprodukter överensstämmer denna ståndpunkt med gällande rätt. En fastighetsägare, som från utarrenderad mark tillgriper arrendatorn tillkommande kulturprodukter, begår såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget stöld. Låt vara att fastighetens beståndsdelar.
t ex. växande gröda innan de blivit skilda från fastigheten omfattas av
- ↑ Se Thyrén, Kommentar till SL kap. 20 s. 68–71, samt Stjernberg, Kommentar till SL kap. 24, 2 uppl. s. 48–53.
