jordägarens äganderätt; så snart de skilts därifrån äro de likväl arrendatorns, varför förutsättningen för stöldansvar är för handen. Enligt kommitténs förslag skall stöldansvar inträda även om tillgreppet avser naturprodukter. Tillämpat på intrång i eller överskridande av skogsavverkningsrätt, ett fall som vid upprepade tillfällen vållat svårigheter i straffrättsskipningen, leder förslaget till följande resultat. Fastighetsägarens intrång i avverkningsrätten blir att bedöma såsom stöld enligt detta kapitel, om upplåtelsen hade karaktären av arrende, men såsom olovligt förfogande enligt SL 22: 4, om avverkningsrätt upplåtits såsom partiell nyttjanderätt. Fastighetsägaren begår icke förskingring, ty han har icke fått träden i besittning med skyldighet att utgiva dem utan hade dem i besittning redan före upplåtelsen och bryter sålunda endast mot den av honom själv upplåtna avverkningsrätten. En förvaltare, arrendator eller annan brukare som ensam besitter skogen begår däremot förskingring, om han därifrån tillägnar sig vad som tillkommer fastighetsägaren. En innehavare av partiell bruksrätt gör sig skyldig till stöld, om han tager annat eller mera än han har rätt till. Uti de i SL 24: 6 och bysamfällighetslagen 15 § omnämnda fallen, då gärningsmannen är "delägare", blir det olovliga tillgreppet enligt kommitténs förslag att bedöma såsom bodräkt.
Grundsatsen att fast sak behandlas lika som lös gäller ej blott tillgrepp från fastighet utan jämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar än tillgrepp. Sådana besittningsrubbningar bliva jämlikt 6 och 8 §§ att bedöma som egenmäktigt förfarande, stundom jämlikt 7 och 8 §§ som självtäkt. Egenmäktigt förfarande med fastighet kan enligt kommitténs förslag bestå såväl i att någon skiljer annan från besittning till fastighet eller, såsom det heter i SL 24: 1, "därav något intager" som ock i annan rubbning av besittningsförhållande till fastighet. Vilka gärningar som höra hit får avgöras i överensstämmelse med vad som enligt 6 § gäller lös sak. I 8 § angivas emellertid några exempel på särskilt i fastighetsförhållanden praktiska fall. Det framhålles, att gärningen kan ske genom att anbringa eller bryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen ett vanligt fall av egenmäktigt förfarande, nämligen att någon avhyser annan från fastighet. Det behöver icke vara fråga om åtgärd med annans fastighet; hit hör även ägarens åtgärd med sin egen fastighet, varigenom annan hindras att utöva sin besittning till fastigheten. Det är sålunda egenmäktigt förfarande, om en hyresvärd avhyser en hyresgäst från den förhyrda lägenheten eller om en ägare av fastighet, som besväras av vägservitut, omöjliggör servitutets utnyttjande genom att avstänga vägen.
I det föregående ha endast avsetts fall i vilka någon tager något från fastighet eller hindrar annan att utöva besittning till fastighet. Olovligt brukande i och för sig har däremot icke åsyftats. Såsom sådant betecknar kommittén i princip allenast fall i vilka något tillägnande icke sker. För olovligt brukande av fastighet finnes i förslaget en ansvarsbestämmelse i 22: 7. Det förutsättes där, att gärningen förövas av någon som har fastigheten i sin besittning. De fall då någon genom olovligt brukande gör intrång i annans
