ämbetsbrott bestraffas med tillämpning av generella disciplinära ansvarsbestämmelser.[1]
Disciplinförseelserna kunna alltså inbegripa gärningar som äro straffbara såsom generella eller speciella ämbetsbrott. Enligt de nyss angivna beskrivningarna omfatta de därutöver en mera obestämd krets beteenden vilka endast kunna medföra disciplinärt ansvar och icke straff enligt strafflagen.
Härav framgår att inom ett vidsträckt område ett och samma förfarande kan hänföras under såväl en straffbestämmelse i allmän lag som en disciplinär föreskrift. I princip äro båda bestämmelserna tillämpliga oberoende av varandra. Denna grundsats är obestridd, såvitt angår förhållandet mellan en disciplinär ansvarsbestämmelse å ena sidan och ett speciellt ämbetsbrott eller ett brott enligt SL 25: 16 å andra sidan. Däremot har Thyrén i fråga om SL 25: 17 hävdat, att det därstädes uppställda förbehållet "och är ej särskilt ansvar därå satt" skulle innebära, att detta lagrum vore subsidiärt även i förhållande till de disciplinära ansvarsbestämmelserna.[2] Ehuru nämnda uttryck i SL 25: 17 icke synes kunna i likhet med förbehållet i SL 25: 16 begränsas till brott som förut är sagt i 25 kap. utan måste anses åsyfta jämväl straffbestämmelser utanför strafflagen (NJA 1922 s. 519), utesluter likväl språkbruket i strafflagstiftningen, att uttrycket "särskilt ansvar" skulle kunna avse de generella disciplinära bestämmelserna (NJA 1943 s. 522).[3] Däremot höra under detta förbehåll hänföras speciella straffbestämmelser utanför strafflagen, även om de äro av disciplinär natur, och de speciella disciplinära bestämmelserna måste därför anses såsom primära i förhållande till SL 25: 17, t. ex. från tiden för strafflagens tillkomst lantmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 § 46 och vissa ännu gällande bestämmelser om s. k. dagaböter, såsom i mantalsskrivningsförordningen den 6 augusti 1894 § 11 och uppbördsreglementet den 14 december 1917 § 31.
En jämförelse mellan de disciplinära ansvarsbestämmelserna och SL 25: 17 utvisar även, att någon materiell begränsning i sistnämnda lagrums tillämplighet icke kan vara avsedd. Visserligen innehålla bestämmelserna om förfarandet i disciplinmål ofta föreskrift om att åtal vid domstol skall eller må väckas för återfall eller för fel av svårare beskaffenhet. Även där en dylik föreskrift är tvingande, kan därur likväl icke härledas något hinder för domstolen att vid prövning av åtalet fälla till straff enligt SL 25: 17, såvida den skulle finna att felet ej är av svårare art och att återfall ej heller föreligger; för ett sådant ringa fel kan domstolen ådöma ända ned till lägsta bötesstraff. Så mycket mindre kan en av disciplinstraffrätten betingad begränsning i SL 25: 17 antagas, om på sätt föreskrives i instruktionerna för de affärsdrivande verken, anledningen till domstolsförfarandet är att tjänstefelet innefattar kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, eller att förvaltningsmyndigheten eljest finner skäl att skilja saken ifrån sig. Även
- ↑ Så Thulin, Nordisk administrativt Tidsskrift 1922 s. 68, och Barkllind, SvJT 1929 s. 134, RÅ 1914 s. 226 med flera av dessa författare anförda rättsfall.
- ↑ Utkast VII s. 125 och 171. Thyréns tolkning har ingående bemötts av Barklind, SvJT 1929 s. 127–136.
- ↑ Jfr lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. den 8 mars 1889 4 § andra stycket.
