tillämplighet till de i grundlagens mening oavsättliga ämbetsmännen utan tillämpar ämbetsstraff i vida större utsträckning. Den i detta sammanhang grundläggande bestämmelsen i SL 2: 18 omfattar envar som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande eller val. Därunder inbegripas ej blott valda förtroendemän och vissa högre ämbetsmän i stat och kommun för vilka disciplinära straffbestämmelser icke lämpligen kunnat ifrågakomma, utan framför allt hela den stora massan tjänstemän. vilka äro underkastade disciplinära bestämmelser och kunna dömas till avsättning eller suspension såsom disciplinär bestraffning. Olika principiella hänsyn, framför allt till allmänpreventionen och till rättssäkerheten, ha föranlett, att ämbetsstraff gjorts tillämpliga på innehavare av allmänna befattningar i största allmänhet, och i detta förhållande mellan strafflagen och de disciplinära straffbestämmelserna har kommittén icke funnit skäl att föreslå någon ändring. Det förtjänar framhållas, att lagföring vid domstol i förhållande till disciplinärt förfarande erbjuder bestämda fördelar med avseende å möjlighet till vittnesförhör, protokollföring, garantier mot sidoinflytelser m. m.
Beträffande ämbetsstraff med uppgift att från tjänsten skilja olämpliga eller ovärdiga ämbetsmän erbjuder frågan om ersättningsstraff inga svårigheter. Är ämbetsmannen icke längre i besittning av den befattning för vilken han visat sig sakna erforderliga förutsättningar, bortfaller behovet av något rättsligt ingripande i ämbetsstraffets ställe. En annan fråga är, huruvida ämbetsstraffet, där det kan tillämpas, bör beaktas vid utmätande av huvudstraffet för brottet. Då föreskrift därom saknas i gällande lag, lär någon avräkning å huvudstraffet för närvarande icke kunna genomföras. Såsom skäl för att bibehålla denna ståndpunkt kan åberopas att ett brott ofta medför avskedande ur enskild tjänst utan att detta kan föranleda något tillgodoräknande å det offentliga straffet och att skillnad i detta avseende icke bör göras mellan allmän och enskild tjänst. Emellertid innebär avsättning, i all synnerhet så länge denna påföljd samtidigt användes såsom egentligt straff, en vida allvarligare förlust än avskedande ur enskild tjänst. Då numera inom straffrätten i övrigt det med en skyddsåtgärd förenade ingreppet allmänt träder i stället för straff för att därigenom undvika dubblering av tvångsåtgärder, har samma grundsats ansetts böra tillämpas på ifrågavarande område. Förslaget upptager därför i 25: 7 en bestämmelse om att den förlust ämbetsmannen lider genom ämbetsstraffet i hithörande fall skall beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet.
Huruvida vid sidan av ämbetsstraff med nu angivna skyddsuppgift också böra bibehållas ämbetsstraff såsom huvudstraff för sådana brott som helt eller delvis präglas av ämbetsställningen är mera tveksamt. I vissa nyare strafflagar, såsom i Danmark och i Schweiz, ha avsättning och suspension avskaffats såsom egentliga straff och ersatts med allmänna straff. Såsom skäl därför ha åberopats grundsatsen om likhet inför lagen och uppfattningen att för brott av den betydelse att de upptagits i strafflagen ämbetsstraff icke är tillfyllest. Argumentet om likhet inför lagen har dock knappast någon udd
