beträffande brott som endast kunna begås av ämbetsmän. På grund av den säkra ställning ämbetsmännen intaga i värt land, vare sig de äro grundlagsenligt oavsättliga eller icke, innebär också avsättning och suspension var för sig ett synnerligen kännbart straff. Då detta därjämte ådömes enligt strafflagen och efter rannsakning vid domstol, framstår straffkaraktären även för menige man på ett sätt som verksamt tillgodoser allmänpreventionen. Härtill kommer att vår strafflag upptager bestämmelser om tjänstefel, avseende förseelser som äro av ringa vikt eller äro förövade av oaktsamhet, i långt större utsträckning än utländska lagar, och någon principiell ändring i strafflagens förhållande till disciplinstraffrätten i denna del anser kommittén icke påkallad.
Kommittén finner därför, i överensstämmelse med strafflagskommissionen och Thyrén , att ämbetsstraffen utgöra ett kriminalpolitiskt ändamålsenligt straffmedel och böra bibehållas även i sin uppgift att tjäna såsom huvudstraff för vissa ämbetsbrott. Därvid torde förhållandet till de allmänna straffen böra bestämmas enligt samma grundsats som ursprungligen var konsekvent genomförd i strafflagens samtliga bestämmelser rörande ämbetsbrott, nämligen att ämbetsstraff tillämpas i första rummet och att allmänt straff tillägges i andra rummet, om brottet det förtjänar. Alltefter brottets svårhetsgrad kan alltså en straffskala antingen stanna vid ämbetsstraff eller upptaga sådant straff med fakultativt eller obligatoriskt tillägg av frihetsstraff. Om straffet utmätes till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, bör det sammanlagda straffkvantum anpassas efter brottslighetsgraden.
Utgår man från en straffmätning av denna innebörd, erbjuder sig en nära liggande förenkling av den gällande rättens ersättningsstraff för det fall, att ämbetsmannen ej längre är i besittning av sin befattning. Enligt förenämnda bestämmelse i SL 2: 17 och grunderna för konkurrensbestämmelserna i SL 4: 1 och 2 skall för närvarande (se NJA 1939 s. 528) utmätas ett gemensamt straff med tillämpning av den allmänna strafflatituden för ämbetsbrottet och latituden för ersättningsstraffet (böter eller fängelse i högst sex månader). Resultatet härav blir allenast en förhöjning av det allmänna straffet, så att detta ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden. För detta resultat erfordras emellertid blott en straffmätningsregel, att om ämbetsmannen ej längre innehar sin tjänst, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått allmänt straff enligt strafflatituden skall ådömas. Förslaget upptager ett stadgande av detta innehåll i 25: 6. Såsom konsekvens därav böra skalorna för de allmänna straffen vid ämbetsbrotten så bestämmas, att straffet vid behov kan till fullo motsvara den föreliggande brottsligheten. Därjämte bör möjlighet beredas att vid de straffskalor, som stanna vid ämbetsstraff jämte böter såsom lägsta straffart, i hithörande fall höja det allmänna straffet till fängelse. Föreskrift om sådan straffskärpning har tillfogats i 25: 6. Dessa bestämmelser i förslaget träda i stället för det förutvarande stadgandet om ersättningsstraff i SL 2: 17.
Det område där avsättning och suspension bibehållits såsom egentliga straff har emellertid i förslaget väsentligt begränsats i jämförelse med gällande
