Uttrycket »plats, till vilken allmänheten har tillträde» blev i åtskilliga yttranden föremål för erinringar. I flera yttranden framhölls, att begreppsbestämningen vore alltför vidsträckt. Sålunda anförde överståthållarämbetet bland annat följande.
Bestämmelserna skulle omfatta samtliga fall, dels då anordningen vore
avsedd att anbringas å allmän plats, dels då den visserligen skulle anbringas å
plats, dit allmänheten icke hade tillträde, men likväl vore synlig utifrån, dels
ock då anordningen vore belägen å enskilt område, dit allmänheten med eller
utan avgift hade tillträde. Under en dylik bestämmelse skulle till exempel falla
affischering inom kringbyggda folkparker, idrottsplaner och nöjesfält. Att
jämväl i dylika fall upprätthålla krav på tillstånd synes ämbetet varken motiverat
eller ens praktiskt genomförbart. I sådana fall, där anordningen icke är synlig
från allmän trafikled, torde det vara tillfyllest, att länsstyrelsen äger rätt att
meddela förbud mot anordningens bibehållande.
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen uttalade, att förbudet mot anordning,
som vore synlig från allmän trafikled eller eljest från plats, till vilken
allmänheten hade tillträde, komme att omfatta även utvändig
annonsering å fordon. Vidare föreslog styrelsen, att såsom villkor för tillstånd till
reklam eller propaganda vid allmänt val m. m. borde föreskrivas, att
affischer och dylikt skulle vara märkta med namnet på den sammanslutning
eller liknande, som hade att svara för anordningens bortskaffande.
Tidpunkten för bortskaffandet syntes av praktiska skäl böra utsträckas till
förslagsvis en vecka.
Vägförstatligandekommitténs förslag har icke lagts till grund för
lagstiftning. Då genom proposition (nr 223) vid 1943 års riksdag förslag till
nuvarande väglag framlades, upptogos såsom redan nämnts stadgandena
i 36 § 1934 års väglag oförändrade i den nya lagens 39 §. I propositionen
anmärktes att dessa bestämmelser vore tillräckliga om man med dem
avsåge blott skydd för trafiken å allmänna vägar. Ur naturskyddssynpunkt
vore det måhända önskvärt att kunna på ett mera effektivt sätt förhindra
uppsättandet av reklamanordningar. Frågan om revision av gällande
bestämmelser till skydd för naturen torde emellertid kräva ytterligare
överväganden.
I likalydande motioner (I: 293, II: 415) i anledning av propositionen
föreslogs sådan ändring av 39 §, att förbudet icke skulle vara tillämpligt å
»föreningars enskilda och offentliga möten samt övriga
föreningsmeddelanden, affischering vid offentliga val, auktioner eller dylikt». Motionerna
avstyrktes emellertid av andra särskilda utskottet (utlåtande nr 2) under
framhållande av att undantagsbestämmelserna i paragrafen syntes giva
tillräckligt utrymme för den med motionerna avsedda affischeringen.
