Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1951 5.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Här har talats endast om reklamanordningar. Liksom vägförstatligandekommittén anser utredningen att det icke kan anses utan vidare klart, att reglerande bestämmelser på området måste begränsas med hänsyn till det ändamål, anordningen är avsedd att tjäna. Skylt, tavla eller dylikt ute i naturen kan inverka störande, oavsett anordningens syfte. Detsamma gäller emellertid även anordningar av andra slag. Varje naturstörande anordning kan man likväl uppenbarligen ej ingripa mot. För att bestämmelserna ej skola medföra alltför omfattande och onödigt irriterande ingrepp i medborgarnas handlingsfrihet synes det nödvändigt att en avgränsning sker efter ändamålet med anordningen. I 39 § lagen om allmänna vägar har en dylik avgränsning skett i den form, att stadgandet angives avse annonstavla, reklamskylt eller dylikt. Med en gemensam beteckning torde anordningar av det slag, detta stadgande sålunda huvudsakligen tager sikte på, kunna sägas vara sådana, som anbringas i reklamsyfte. Jämställda med dem äro, ehuru ej särskilt nämnda i väglagen, propagandaanordningar. Anordningar av sistberörda slag kunna ha ur naturskyddssynpunkt lika menliga verkningar som reklamanordningar. Understundom kunna de till och med vara än mera störande såsom då, vilket ofta sker, politiska upprop eller emblem målas å bergväggar eller andra naturföremål.

En reklam- eller propagandaanordning, ehuru utförd av jämförelsevis beständigt material och ur denna synpunkt således av bestående art, behöver emellertid icke därför alltid vara avsedd att bibehållas under någon längre tid. De propagandaanordningar, som uppsättas exempelvis vid allmänna val, utgöras ej sällan av till exempel träställningar eller anslagstavlor med påklistrade affischer. De torde alltså kunna sägas i och för sig ha bestående karaktär, men de äro icke avsedda för annat än tillfälligt bruk. På samma sätt förhåller det sig med vissa reklamanordningar vid en del större offentliga festdagar, såsom till exempel Barnens dag. I fall, sådana som de här antydda, synes något förbudsingripande av hänsyn till landskapsbilden icke böra ifrågakomma. Det skydd för naturen, som med anledning av dylika reklam- och propagandaanordningar erfordras, torde kunna tillgodoses genom de bestämmelser till motverkande av nedskräpning i samband med affischering, som utredningen föreslår under 28 §. Att anordningar, som här nämnts, icke avses innefattade under nu förevarande paragraf synes i lagtexten kunna utmärkas på det sättet att för paragrafens tillämpning kräves icke blott att en anordning är av bestående art utan jämväl att dess anbringande är att beteckna såsom varaktigt. Givet är att en tillfälligtvis anbragt anordning kan, om den får kvarsitta längre tid, förlora sin karaktär av tillfällig och därmed kommer in under bestämmelserna i förevarande paragraf.

Begränsas lagstiftningens tillämpning till de fall, där syftet är reklam eller propaganda, kommer åtskilligt att falla utanför. De anordningar, som

146