fall torde dock behovet av att kunna framtvinga eventuella ersättningsyrkanden genom förelägganden icke vara så stort. Ett sådant förfarande torde också där ej sällan framstå såsom svårpraktikabelt och således mindre ändamålsenligt.
Givetvis bör i de fall, då ersättnings- och lösenanspråk framställas eller kunna tänkas bli framställda, uppgörelse under hand om möjligt åstadkommas. Uttrycklig föreskrift i detta hänseende lämnas såvitt angår naturminnen i 10 § förslaget till tillämpningskungörelse och beträffande övriga fall i 25 § samma förslag. Flertalet ersättnings- och lösenfrågor torde på detta sätt kunna lösas på frivillighetens väg. Fall kunna emellertid inträffa då frivillig uppgörelse icke är möjlig. För sådan händelse bör part äga rätt att underställa tvisten domstols prövning. Med hänsyn till angelägenheten av att tvistefrågan tämligen snabbt slites, bör emellertid den tid, inom vilken talan må väckas, begränsas. Utredningen föreslår att tiden bestämmes till ett år efter det den administrativa myndighetens beslut vunnit laga kraft.
Även kronan bör äga rätt att få ersättningsfrågan prövad av domstol. Förefintligheten av dylik rätt kan, såsom framgår av vad som anförts vid behandlingen av 9 § (s. 95), särskilt vara av betydelse, om länsstyrelsens värdering av den skada, ett fridlysningsbeslut skulle medföra, innebär en mera avsevärd avvikelse från det av sakägarna fordrade beloppet.
Bestämmelser, liknande de här föreslagna, finnas i ett flertal lagar. Nämnas må 7 § lagen om fornminnen, 23 § lagen om allmänna vägar samt 23 § byggnadslagen. Tvist om ersättnings- och lösenanspråk synes böra, i likhet med vad som stadgas i sistnämnda lag, avgöras av expropriationsdomstol. De närmare bestämmelserna härutinnan ha avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i byggnadslagens 137, 138 och 140 §§.
Ansvarsbestämmelser m. m.
De i 26 och 28 §§ upptagna bestämmelserna utgöra typiska ordningsregler. För överträdelse av dessa böra böter utdömas omedelbart i penningar. För brott mot övriga bestämmelser torde straffet böra utgöras av dagsböter.
Enligt 16 § lagen angående naturminnesmärkens fredande och 8 § lagen angående nationalparker skola av utdömda böter en tredjedel tillfalla vetenskapsakademiens naturskyddskassa respektive nationalparkens kassa. Anledning att bibehålla dylika fördelningsbestämmelser föreligger ej.
168
