allehanda begränsningar i allmänhetens rörelsefrihet, synes också tala för att besvär över fridlysningsbeslutet upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Utredningen föreslår alltså att stadgandet i 2 § 11:o) sjunde stycket regeringsrättslagen utgår.
Ärenden rörande fridlysning av växt- och djurarter enligt 19–21 §§ förslaget till naturskyddslag omfattas ej av regeringsrättslagen. Även besvär i sådana ärenden komma alltså att gå till Kungl. Maj:t i statsrådet. Härigenom vinnes viss likformighet med den prövning, som äger rum vid fridlysning och bestämmande av jakttider i fråga om djurslag, som ej falla under naturskyddslagen; beslut i dylika frågor fattas direkt av Kungl. Maj:t.
Enahanda blir förhållandet vid besvär över beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt naturskyddslagens 24 §. I viss mån likartade ärenden, nämligen besvär över länsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om tillstånd att företaga nybyggnad utan hinder av gällande nybyggnadsförbud, äro, jämlikt 2 § 16:o) regeringsrättslagen, uttryckligen undantagna regeringsrättens prövning.
Vad åter angår besvär över länsstyrelsens beslut enligt 23 eller 27 § naturskyddslagen komma sådana jämlikt regeringsrättslagens 2 § 17:o) nionde stycket att tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i fråga om besvärsförfarandet i naturskyddsärenden, oberoende av dessas art, kunde det övervägas att befria regeringsrätten från befattningen med även de ärenden, det här gäller. Emellertid torde alldeles särskilda skäl fordras för att till Kungl. Maj:t i statsrådet hänskjuta avgörandet av beslut, vilka, i likhet med beslut enligt 23 och 27 §§ naturskyddslagen, innefatta vitesföreläggande. Någon avvikelse från den beträffande besvär över sådana beslut i allmänhet gällande regeln enligt nyssnämnda stadgande i regeringsrättslagen torde därför ej böra göras.
182
