ersättningen till sakägare fastställes skola utgå med högre belopp än länsstyrelsen förutsatt. Det kunde ifrågasättas att, om detta inträffar, medgiva omprövning av fridlysningsbeslutet. Ett sådant förfarande synes dock ej tilltalande. Det kunde också leda till krav på ersättning från sakägarnas sida för den tid, fridlysningen ägt bestånd. En ny ersättningstvist kunde alltså uppkomma. Det synes utredningen riktigast att, om domstolen höjer det av den administrativa myndigheten bestämda ersättningsbeloppet, vederbörande sakägare sedan fridlysningen vunnit laga kraft skall vara berättigad att utbekomma den honom tillerkända ersättningen utan att nödgas avvakta förnyad prövning av fridlysningsärendet. Fall som de här avsedda torde dock sannolikt ej bli ofta förekommande. Merendels torde uppgörelse kunna träffas under hand. Skulle detta ej gå, står möjlighet öppen för den administrativa myndigheten att hänskjuta ersättningsfrågan till domstol, innan fridlysningen slutligt beslutas. Enligt förenämnda 30 § skall nämligen ersättningsfrågan kunna underställas domstolen ej blott av sakägare utan även av kronan, d. v. s. i detta fall länsstyrelsen. Och enligt 10 § gives länsstyrelsen rätt att i avbidan på fridlysningsärendes slutliga prövning meddela interimistiskt beslut för en tid av intill sex år. Denna tid är mer än tillräcklig för att ett domstolsavgörande skall hinna ske innan fridlysningsfrågan definitivt löses.
Emellertid böra anordningar vidtagas för att möta den situation som inträder, om ersättningsskyldigheten blir större än länsstyrelsen beräknat. Länsstyrelsen kan t. ex. ha utgått från att donationsmedel, som stått till dess förfogande för viss fridlysningsåtgärd, skäligen skulle förslå att tillgodose sakägares skadeståndsanspråk, men det visar sig sedan, att domstolen utdömer ett högre belopp. För dylika och liknande fall måste möjlighet finnas att av allmänna medel täcka vad som brister. Statsanslag böra också finnas tillgängliga i viss utsträckning för att möjliggöra fridlysningsbeslut i sådana fall, där ersättning kan förutses skola utgå men medel för ändamålet överhuvud icke kunna anskaffas på kommunal eller privat väg. Utredningen återkommer till anslagsfrågan i ett senare sammanhang (s. 198).
Göres i fridlysningsärendet gällande, att fastigheten bör lösas, skall länsstyrelsen taga ställning till frågan huruvida fastigheten i fortsättningen ej kan nyttjas på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till fastighetens tidigare värde samt, om så finnes vara fallet, fastställa lösenskyldigheten och bestämma lösenbeloppet. Vad nyss sagts om angelägenheten att tillse att erforderligt ersättningsbelopp finnes till förfogande gäller naturligtvis även lösenbeloppet.
Har ägare eller annan rättsinnehavare, med eller utan villkor, lämnat sitt samtycke till fridlysning, bör detta medgivande i överensstämmelse med stadgandet i 2 § sista stycket lagen angående naturminnesmärkens
