fredande vara bindande för efterträdare i rätten. Detta gäller även fideikommissinnehavare. Hur det, då fråga är om fideikommiss, skall förfaras med utbetalning av ersättnings- eller lösenbelopp får i förekommande fall bestämmas av Kungl. Maj:t på samma sätt som praxis nu är, då motsvarande spörsmål uppkommer enligt till exempel lagen om allmänna vägar.
Det är angeläget att, då fråga väckts om fridlysning, ha möjlighet att, i avbidan på slutligt beslut i ärendet, hindra åtgärder genom vilka skada kan tillfogas det för fridlysning avsedda området eller föremålet eller eljest fridlysningens syfte kan bli förfelat. Länsstyrelsen bör därför ha rätt att för viss tid meddela förbud mot sådana åtgärder. Förbudet bör väl i regel närmare specificeras att avse viss åtgärd, till exempel avverkning eller uppodling, men bör även kunna få en mera allmän utformning, särskilt då det är fråga om ett mindre område. Förbudet bör vara begränsat till viss tid. Denna måste likväl vara så lång, att fridlysningsärendet, även om det skulle fullföljas i högre instans, hinner bli avgjort. Som regel torde tre år vara tillräckligt. Emellertid måste beaktas, att förevarande paragraf avses skola enligt 18 § gälla även naturparker. Då fridlysning såsom naturpark förutsätter planläggning enligt byggnadslagen, kan förfarandet medföra tidsutdräkt. Möjlighet bör därför finnas att förlänga det interimistiska förbudets giltighetstid utöver tre år, om så påkallas av särskilda skäl. Den sammanlagda tiden torde dock böra begränsas till sex år.
Även nuvarande lag har möjlighet till interimistiskt förbud. Detta är emellertid såtillvida allenast villkorligt, som det enligt 4 § lagen angående naturminnesmärkens fredande ej får leda till inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan fridlysningsansökningen ingivits, för den händelse ej vederbörande rättsägare medgivit fridlysningen. Stadgandet i fråga sammanhänger med att gällande rätt i princip ej medgiver fridlysning mot rättsägarnas vilja.
Ej heller enligt de principer, på vilka förevarande förslag bygger, synes ett interimsförbud böra göras ovillkorligt. Rättsägarnas intressen skulle nämligen då, om förbudet ej följdes av definitiv fridlysning enligt 9 § och ersättningsreglerna där således trädde i tillämpning, kunna bli oskäligt åsidosatta. Som exempel kan nämnas det fall, att fridlysning ifrågasättes av en grusås, i vilken grustäkt redan, kanske med avsevärda investeringar, påbörjats. Ett förbud mot vidare grustäkt, låt vara begränsat till endast kort tid, skulle givetvis kunna orsaka stora förluster. Liksom det i 9 § stadgas att fridlysning ej mot rättsägares bestridande får ske, om genom fridlysningen uppkommer avsevärt men, med mindre skälig ersättning lämnas, synes därför även ett interimistiskt förbud böra vara i viss min beroende av huruvida och i vilken omfattning skada orsakas. Emellertid
96
