Sida:SOU 1951 5.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vore det mindre ändamålsenligt att konstruera förbudsrätten i fullkomlig överensstämmelse med fridlysningsrätten. Lämpligare synes vara att förbud visserligen alltid får meddelas, så att det för fridlysning avsedda området eller föremålet under interimstiden kommer att stå under kontroll, men att möjlighet beredes till undantag från förbudet i skälig utsträckning. Vägras begärt undantag, aktualiseras ersättningsrätten.

Ersättning för skada på grund av dispensvägran torde dock rimligen ej böra utgå under alla förhållanden, utan endast då vägran medfört att marken icke vidare kan nyttjas så som den nyttjats innan förbudet meddelades. Ersättning kan sålunda erhållas exempelvis för förlust, orsakad av minskad skogsavkastning, men däremot icke för förlust, som föranledes till exempel därav att ett område, som användes för jordbruksändamål, icke får exploateras för sportstugebebyggelse.

En ersättningsregel av detta innehåll torde visserligen i praktiken många gånger giva samma utslag som huvudregeln i 9 §. Förutsättningen för att avsevärt men överhuvudtaget skall anses orsakad av en fridlysningsåtgärd torde nämligen ofta vara att åtgärden försvårar eller hindrar fastighetens utnyttjande på samma sätt och i samma omfattning som förut. Ej sällan torde dock avsevärt men enligt 9 § kunna föreligga oaktat nämnda förutsättning ej är för handen. Så kan inträffa om fridlysning sker till exempel av en fastighet som köpts i syfte att användas för visst ändamål men ej ännu tagits i bruk härför eller som visserligen sedan gammalt nyttjas på ett mindre inkomstbringande sätt men i sig äger ett betydligt större värde än avkastningen sålunda för närvarande utvisar och när som helst skulle kunna exploateras med stor förtjänst.

Anledningen till att i fall sådana som de sist nämnda ersättning enligt förevarande paragraf icke utgår sammanhänger givetvis med att det i denna paragraf stadgade förbudet är allenast interimistiskt. Blir fridlysningen definitiv, kommer ersättningsfrågan under förnyad prövning med tillämpning av reglerna i 9 §. Att överhuvud ersättning medgives vid interimistiskt förbud innebär en avvikelse från de principer i byggnadslagen, vilka i övrigt legat till grund för förevarande lagstiftning enligt vad som anförts i det föregående (s. 93 o.f.). Den omständigheten, att ersättning icke utgår vid interimistiskt förbud mot nybyggnad till exempel enligt 15, 16 eller 35 § byggnadslagen, synes dock icke vara rimlig anledning till att ersättning icke skulle kunna lämnas vid det väsentligt större ingrepp, som ett interimistiskt fridlysningsbeslut kan innefatta, särskilt icke om ersättningsrätten, på sätt föreslås i förevarande paragraf, begränsas till de fall, då beslutet föranleder inskränkning i tidigare nyttjande. Vad angår interimistiskt förbud mot schaktning m. m. enligt exempelvis 17 § andra stycket eller 40 § andra stycket byggnadslagen äro ej heller förhållandena där ensartade med dem som föreligga i förevarande paragrafs fall. Interimistiskt

97