120
vilka områden som bör säkerställas som fritidsområden. Därvid bör kommunerna aktivt engageras. Vid plangenomförandet synes det vara erforderligt att sådana kommuner, som icke har möjlighet att inom egna gränser ordna erforderliga fritidsområden, förvärvar eller skaffar sig dispositionsrätt till för fritidsändamål avsatta områden inom andra kommuner. Sådana områden bör därtill ytterligare tryggas för avsett ändamål jämlikt naturskyddslagens bestämmelser. Förbud enligt 122 § byggnadslagen torde vara ett lämpligt led i planläggningsarbetet.
Sambandet mellan naturvärden och den översiktliga planläggningen beröres även av länsstyrelsen Kopparbergs län som bl a anför:
Naturvården bör i långt större utsträckning än som sker för närvarande inlemmas i annan samhällsplanering, såväl lokal som regional. Genom översiktlig planering — vare sig denna sker i de former byggnadslagen anvisar eller ej — i vilken kommunerna medverkar, bör utredas vilka områden som för framtiden bör säkerställas för friluftsändamål. I den mån förekommande möjligheter därtill enligt nuvarande lagstiftning år otillräckliga — t ex för att förhindra olämplig bebyggelse — är det givetvis önskvärt att kommunerna genom markinköp eller på annat sätt aktivt engagerar sig i naturvårdsarbetet.
Några länsstyrelser anser att nuvarande lagstiftning i naturskyddslagen,
byggnadslagen och strandlagen icke är fullt tillfredsställande för
säkerställande av fritidsområden. Bristerna hänför sig framför allt till knappheten
på medel vid lagarnas tillämpning, men i något fall även till lagens
konstruktion. Sålunda har bl a länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekat att
naturparksinstitutet på grund av de villkor som är förbundna med fridlysningen
ger alltför ringa möjligheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län har utförligt belyst de uppställda frågorna mot bakgrund av det konkreta handlingsprogram för naturområden, som refererats i föregående avsnitt av betänkandet (sid 112).
Ett säkerställande av ovannämnda områden som fritidsområden betyder i flertalet fall endast begränsade inskränkningar i deras ekonomiska utnyttjande. Dessa inskränkningar gäller först och främst bebyggelsemöjligheterna, där sådana eljest föreligger. I fråga om några större områden av typ a skulle en viss s k glesbebyggelse utöver bebyggelse erforderlig för jord- och skogsbruk kunna tänkas. Enligt byggnadslagstiftningen är bebyggbar mark endast tillförsäkrad glesbebyggelsevärde. Utöver inskränkning i bebyggelserätten är det i viss utsträckning önskvärt, att det inom fritidsområdena görs en del modifieringar i fråga om t ex skogsbruket och vägbyggandet och att hagar, ängsbackar och andra naturliga betesmarker behålles i högre grad än annars. Sådana utgör en mycket stor del av områdena 8, 14 och 16 och är även i fråga om flera andra områden väsentliga inslag.
a. Genom kommunalt engagemang i form av köp eller arrende kan rimligtvis endast högst begränsade fritidsområden säkerställas, främst av typ a. Det är omöjligt att här bedöma vilka områden som skulle kunna komma i fråga utöver redan kommunalt ägda såsom Bryggholmen (område 27).
b. Byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen är liksom förbud enligt strandlagen otillräckliga för att säkerställa fritidsområden som sådana, ty
