Gotland eller särskilt attraktiva delar av fjällvärlden till avgörande del är en riksangelägenhet. På grund härav är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att göra en med hänsyn härtill riktig ekonomisk ansvarsfördelning på det sociala naturvårdsområdet mellan staten och kommunerna. Det torde vara helt orealistiskt att förutsätta en ökad kommunal aktivitet på det sociala naturvårdsområdet utan ett väsentligt utbyggt statligt stöd för markpolitiska åtgärder. En utveckling i denna riktning synes även befogad med hänsyn till att kronan iklätt sig det primära ekonomiska ansvaret för alla åtgärder enligt naturskyddslagen och strandlagen.
G. Vissa rättsliga huvudfrågor
I de till utredningen avgivna yttrandena har från flera håll stor uppmärksamhet ägnats åt de rättsmedel som gällande lagstiftning innehåller för genomförande av markpolitiska åtgärder på naturvårdens område. Det har härvidlag bl a uttalats att viktiga naturvårdsåtgärder hindrats genom det inflytande lagstiftningen i olika sammanhang ger markägarintresset. Utan att i detta sammanhang gå in på några detaljer vill utredningen här i korthet belysa frågan principiellt.
Inledningsvis vill utredningen på nytt understryka betydelsen av att naturvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning genomförs genom frivilliga avtal med vederbörande markägare. Naturvården torde ha särskilt intresse av detta tillvägagångssätt i de fall, då naturobjektet stannar i den nuvarande ägarens hand och kanske även under hans vård. Det är då av utomordentlig betydelse att han kan bli positivt engagerad i projektet. Icke minst torde sådana lösningar böra eftersträvas för åtskilliga friluftsområden.
Ibland är det emellertid av olika skäl uteslutet att uppnå frivilliga avtal. Då får lagens tvångsregler betydelse. Vid en diskussion av deras utformning bör observeras att vår moderna lagstiftning på en rad områden innehåller regler av innebörd att det enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat samhällsintresse. Som exempel må här anföras byggnadslagstiftningen, strandlagen, väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. I dessa sammanhang behandlas den viktiga frågan att bereda markägaren full rättvisa i princip som en ersättningsfråga. Om nu åtgärder exempelvis för att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas lika angelägna som t ex en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen finns det ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda markägaren ett större inflytande på besluten än vad som sker i byggnadslagstiftningen. Det förtjänar emellertid understrykas att denna tankegång förutsätter att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat genom utredning. Den kan däremot icke tillämpas på löst framkas-
