164
tade projekt, som icke är förankrade i en allsidig och ansvarsfull bedömning.
Av yttrandena från länsstyrelserna framgår även att tillämpningen av naturvårdslagstiftningens ersättningsregler — i de få fall man över huvud vågat sig på att tillämpa dem — vållat åtskilliga bekymmer. Detta torde dock knappast vara specifikt för naturvårdssektorn. Generellt möter markvärderingsfrågor här i landet stora svårigheter och i flertalet mål i expropriationsdomstolarna uppvisar parternas ståndpunkter mycket stora differenser. Åtskilliga av svårigheterna sammanhänger med beräkning av ersättning för mistad glesbebyggelserätt, ett begrepp som i sin tur sammanhänger med byggnadslagens grundläggande konstruktion av tätbebyggelsehegreppet. Ett annat huvudproblem är ersättningen för förhindrad grustäkt. I båda fallen föreligger ringa ledning i hittills utbildad rättspraxis. Det är uppenbart av stor praktisk betydelse att ersättningsgrunderna analyseras så långt möjligt är. Utredningen vill emellertid påpeka att naturvårdslagstiftningens ersättningsregler mycket nära sammanhänger med byggnadslagstiftningens och att det icke är möjligt att med utgångspunkt från förstnämnda begränsade arbetsområde skapa några helt nya värderingsregler, som skulle vara enkla i den praktiska tillämpningen. Hela detta problemkomplex sammanhänger ytterst med att frågan om indragning till samhället av den s k oförtjänta markvärdestegringen ännu icke lösts i vårt land. Så länge detta icke skett torde det på naturvårdsområdet endast kunna ifrågakomma partiella klarlägganden.
Med utgångspunkt från diskussionen om reglering av täktverksamheten har väckts en annan ersättningsfråga av mycket stor räckvidd för naturvårdsarbetet. Frågan gäller den skada, som exploatör i vissa sammanhang vållar på naturen. Det har därvidlag uttalats att det synes naturligt att en verksamhet, som typiskt sett har en negativ inverkan på landskapet, får tillhandahålla de penningmedel som krävs för att begränsa nya skadeverkningar eller eliminera äldre sådana. Synpunkten har i första hand anförts som ett motiv för en grusavgift. Enligt utredningens uppfattning förtjänar det närmare undersökas, huruvida icke all exploatering, som varaktigt förstör för samhället värdefull natur, det må gälla enstaka objekt eller hela regioner, borde avgiftsbeläggas av samhället i syfte att möjliggöra kompensation av skadeverkningarna i andra sammanhang. I första hand synes en avgiftsbeläggning vara befogad för exploatering som tillgodoser enskilt vinstintresse eller värdefull naturs överförande till exklusivt utnyttjande. Mera tveksamt är om principen bör tillämpas för exploatering i samhällets eget intresse såvida den icke är uppenbart vinstgivande. Utredningen betraktar frågan som viktig icke enbart därför att den innebär en ny finansieringsmöjlighet för samhällets naturvårdskostnader utan även därför att förfarandet skulle medverka till en hänsyn mot naturvärdena, som kanske eljest icke skulle vara möjlig att uppnå.
