170
eller innebär ett mera varaktigt besittningstagande av denna, torde vara otillåtna utan jordägarens medgivande. S k långtidscamping anses allmänt falla utom ramen för vad jordägaren i detta avseende är skyldig att tåla.
Begreppet allemansrätt är inte adekvat i den meningen att det är fråga om en »rätt» eller »rättighet» i egentlig civilrättslig mening. Allemansrätten åtnjuter nämligen ingalunda något fullständigt rättsskydd. Visserligen anses en markägare inte enbart genom ett förbud, tillkännagivet i form av skyltar eller på annat sätt, kunna betaga allmänheten dess befogenheter enligt allemansrätten. Däremot är markägaren i princip oförhindrad att omöjliggöra tillträde till sina ägor genom exempelvis uppsättande av oöverkomliga stängsel. Intet hindrar heller, att markägaren bringar allemansrätten att upphöra genom dispositioner som förändrar markens karaktär, såsom uppförande av byggnad och anläggande av plantering. Någon rätt för den, som haft ekonomisk vinning av att utöva allemansrätten i ett visst avseende, att erhålla ersättning då denna rätt går honom förlustig genom åtgärder av markägaren föreligger inte. Ej heller torde lagstiftningsåtgärder, innebärande inskränkningar i allemansrätten, kunna grunda ersättningsanspråk för dem som därigenom åsamkas ekonomisk förlust.
Beträffande frågans tidigare behandling hänvisar utskottet till bl a fritidsutredningens och strandutredningens betänkanden 1940 och 1951, förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar, vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande 1910, lagberedningens förslag till jordabalk 1909 och 1947 samt riksdagens behandling vid en rad tillfällen av frågan om rätten att plocka bär.
Efter en redogörelse för rättsläget i övriga nordiska länder refereras i utlåtandet innehållet i motionerna samt i remissyttranden däröver som avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län, 1960 års naturvårdsutredning samt svenska naturskyddsföreningen och Sveriges riksidrottsförbund. Samtliga motionärer anser att det förr eller senare blir nödvändigt med lagstiftning rörande allemansrätten och framhåller den år 1957 i Norge antagna friluftslagen som exempel på hur en sådan lagstiftning lämpligen kan utformas. Av remissinstanserna ställer sig hovrätten över Skåne och Blekinge bestämt avvisande till förslaget om utredning. Även länsstyrelsen i Jönköpings län förkastar tanken på utredning i syfte att kodifiera allemansrätten men ifrågasätter en begränsad utredning med särskilt syfte. 1960 års naturvårdsutredning upplyser att den har för avsikt att med nuvarande direktiv arbeta på vissa partiella reformer inom allemansrätten. Sveriges riksidrottsförbund synes ej finna någon särskild utredning angående allemansrättens innehåll och utövande behövlig. I övrigt tillstyrkes motionerna i remissyttrandena, varvid lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen förordar en utvidgning av direktiven för naturvårdsutredningen medan länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län anser att uppdraget bör anförtros en särskild utredning. Enligt Skogsstyrelsen omvittnar skogsvårdsstyrelserna allmänt att behov föreligger av en närmare precisering av allemansrätten. Svenska natur-
