254
De möjligheter som lagstiftningen ger att komma till rätta med de herrelösa bilarna längs vägarna, på obebyggda tomter och i skogarna, bör kompletteras med åtgärder för att det hela skall fungera. Problemet är att få reda pá ägaren. Föreningen vill här framhålla, att man t ex skulle kunna kräva att ägaren i samband med avregistrering företer intyg från skrotfirma om att bilen lämnats in för nedskrotning. Denna metod förefaller vara ganska enkel. En annan väg är att vid inregistreringen av bilar läggs upp ett register efter bilmärke samt chassinummer. Via detta register skulle ägaren kunna spåras och påvisas. En nackdel härmed är, att chassinumret kan utplånas genom svets, slipning el dyl. Måhända är metoden också för omständlig.
Med hänvisning till det anförda och speciellt till att man framdeles har
att räkna med en väsentligt ökad nedskrotning av bilar hemställer
föreningen att frågan om åtgärder mot bilkyrkogårdarna samt i synnerhet
mot nedskräpningen med skrotbilar i naturen blir föremål för
uppmärksamhet från Kungl Maj:ts sida, och att lämpliga åtgärder så snart som
möjligt vidtages i den riktning föreningen sökt angiva.
Naturskyddsföreningens framställning har av Kungl Maj:t den 4 november 1960 överlämnats till naturvårdsutredningen att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Två likalydande riksdagsmotioner (nr 161 i första kammaren av herr Mårtensson m fl och nr 189 i andra kammaren av herr Svenning m fl) till 1961 års riksdag föranledde efter utlåtande av andra lagutskottet (nr 44) att Kungl Maj:t den 27 juli 1961 föranstaltade om tillsättande av en skyndsam utredning angående omhändertagande och nedskrotning av kasserade bilar. I direktiven för utredningen påpekas att såväl naturvårdsutredningen som parkeringskommittén har att behandla samhöriga frågor. Vidare framhålles:
Ehuru det kan förväntas, att genom de nämnda utredningarna visst material framkommer, som i någon mån kan bidraga att lösa de av utskottet berörda problemen, torde det icke böra ankomma på någondera av dessa utredningar att ta ståndpunkt till det spörsmål som i förevarande sammanhang är det väsentliga, nämligen hur omhändertagandet av kasserade bilar skall kunna göras ekonomiskt lönande eller — om detta icke är möjligt — hur kostnaderna för omhändertagandet skall bestridas samt hur verksamheten skall organiseras. Härvid bör uppmärksammas, att inom fångvården varit ifrågasatt att inordna bilskrotningen i verkstadsdriften vid öppna anstalter. Ett annat viktigt spörsmål, som också berörts av utskottet och som står i samband med de nu uppräknade frågorna, är hur kontroll åstadkommes över att de bilar, som tages ur trafik, blir omhändertagna på lämpligt sätt.
Såsom sakkunnig att verkställa den förenämnda utredningen har Kungl Maj:t tillkallat överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen J E O Montell. Utredningen har antagit namnet bilskrotningsutredningen.
Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har problemet rörande skrotningsfärdiga fordons omhändertagande aktualiserats i samband med det
