företagen i branschen, framförallt av exploatörer anslutna till grus- och makadamföreningen. Vidare skulle svårigheter uppstå när det gäller en rättvis och lämplig gränsdragning mellan de grupper av exploatörer som skulle fritagas från avgift — framförallt vid husbehovstäkter och andra täkter av ringa omfattning — och dem som skulle åläggas avgiftsskyldighet. Beträffande avgiftens storlek uppstår frågan om denna skall vara lika oberoende av grusets beskaffenhet. Därest grusavgiften differentierades efter kvalitet skulle — även om detta system syntes ur rättvisesynpunkt vara att föredraga — ett sådant förfarande medföra avsevärda svårigheter för de myndigheter som skulle handha avgifternas uttagande. Likartade svårigheter skulle uppstå om man, såsom hade ifrågasatts, införde en avgift vid t ex stenbrytning. Därtill kommer att länsstyrelserna för behandling av administrativa uppgifter i samband med införandet av ett avgiftssystem med visshet skulle komma att behöva en kraftig förstärkning av sin personal. Det föreslagna systemet borde enligt Braunstein vidare få till följd att exploatören i gengäld befriades från att vidtaga sådana åtgärder, som hänförde sig till tillgodoseendet av naturvärden, varigenom motsvarande uppgifter fick övertagas av statsverket — ett förfarande som uppenbart skulle innebära synnerligen svårlösta organisatoriska problem. Slutligen framhålles att den beslutande myndigheten ofta skulle komma att ställas inför svårlösta problem då den hade att fördela disponibla medel mellan olika ändamål.
Pä grund av anförda tungt vägande skäl finner Braunstein att avgiftsskyldighet bör införas allenast under den förutsättningen, att det icke är möjligt att på annan väg helt eller åtminstone till huvudsaklig del uppnå det syfte, vars förverkligande varit anledning till framställandet av förslaget.
I stället anvisar Braunstein en möjlighet till lösning av problemet inom naturskyddslagens ram:
»De med grusutvinningen förenade olägenheter, för vilka naturskyddslagens bestämmelser i ämnet ej förmått råda bot, synas främst vara dels den planlöshet varmed exploateringen stundom sker, och dels svårigheten att erhålla garanti för att möjlighet föreligger att, sedan ett täktarbete slutförts, bringa området kring täkten i tillfredsställande skick.
Ehuru, enligt utredningsmannens åsikt, stadgandena i 21 § naturskyddslagen böra tolkas så, att länsstyrelsens tillstånd till upptagandet av grustäkt kan göras beroende av att exploatören framlägger en plan för sin tilltänkta verksamhet, synes denna åsikt vara långt ifrån allmänt omfattad av de myndigheter, på vilkas handläggning naturskyddsärendena ankomma. Det förefaller önskvärt att i lagen uttryckligen fastslås, att framläggandet av plan för täktverksamheten kan uppställas såsom villkor för tillstånd till densamma.
En plan av antytt slag hör innefatta uppgifter om det sätt, varpå arbetet avsetts skola bedrivas, och rörande de återställningsåtgärder, som efter arbetets avslutande tänkts skola komma till utförande. För att länsstyrelsen skall bli i tillfälle att bedöma lämpligheten av vad planen i angivna hänseenden går ut på måste densamma tydligen lämna upplysningar även om den mängd grus, som beräknats komma att uttagas, och om beskaffenheten av materialet. Vid prövning av planen bör länsstyrelsen förvissa sig om att förutsättningar föreligga för att arbetet verkligen kommer att bedrivas i överensstämmelse med vad planen härom innehåller. För ändamålet kan visa sig erforderligt att särskild tillsyn över arbetet anordnas.
Genom upprättandet av en grusexploateringsplan kunna vissa utgifter åsamkas exploatören. Sådana kunna också för honom uppstå. därest tillsyn över arbetet kommer i fråga. Utgifterna för nu berörda ändamål torde emellertid regelmässigt ej komma att uppgå till högre belopp och i varje fall städse motsvara endast en obetydlig bråkdel av inkomsten genom täktverksamheten.
